Klubb Söndag på Strömparterren i Örebro vinner nya segrar. Ikväll var det Kristofer Åström som stod för underhållningen, och återigen blev jag förundrad över den atmosfär och intimitet som stället skapar.

Först ut är förbandet Stellar, som verkar vara på gång här i Örebro då de förutom kvällens spelning har minst två spelningar till inbokade inom den närmsta framtiden. Fem spröda poplåtar framförde bandet, bestående av tre killar, som ackompanjerades av en tjej på ett mycket bra sätt. Framförallt gillade jag percussionkillens upptåg med såväl tamburin, hi-hat, och andra taktföremål. Han fyllde ut låtarna väl. Att dra några större växlar av hur de låter i vanliga fall var dock svårt eftersom de vanligtvis inte spelar akustiskt.

Kristofer Åström var för mig ett blankt papper innan den här spelningen. Kan inte säga att jag hade hört en enda låt med honom som jag kan nämna faktiskt. Singer/songwriter hade folk i min närhet sagt till mig, å andra sidan är det ju vad Klubb Söndag erbjuder; en ensam röst till tonerna av en allt som oftast ensam gitarr.

Kristofer är nervös. Han glömmer texter, frågar publiken om han är på rätt band när han stämmer sin gitarr och låter allmänt ofokuserad i mellansnacken, något han säger beror på nervositeten och inte att han är oförberedd.

Men på nåt sätt gör det inget. Att han också kan göra fel och är nervös tycker jag är ett en sak som ger honom mer ärlighet, gör honom mer mänsklig. Och det är där Klubb Söndags styrka ligger. Intimiteten skapar ofta fantastiska upplevelser, det grundar jag både på när jag såg Damien Jurado där, på kvällens konsert och på omdömen från vänner som sett såväl José Gonzales som Christian Kjellvander där. I Damiens fall byttes ett reserverat ”jag har inget att säga”-tillstånd mot vad som närmast kan betecknas som en svada av anekdoter. Ikväll får vi en till en början obekväm Kristofer Åström, som sedermera byts ut mot killen som säger ”nu kör jag min sista låt, innan ni klappar in mig igen vill säga”, med glimten i ögat givetvis.

Ärlighet genomsyrar kvällens konsert och det är det som gör det magiskt. Det finns inget som döljer något, en människa som delar med sig av erfarenhet ur sitt liv till tonerna av en gitarr.

Är det något som drar ner upplevelsen något är det att han spelar så pass länge. En och en halv timme blir för mycket stående rakt upp och ner för vad min rygg ska tycka är okej, sorgligt nog. De långsammaste låtarna skulle ibland ha behövt lite uppbackning också, det blir en för ensam gitarr stundtals.

Återigen har dock Klubb Söndag visat sig vara en perfekt avslutning på en annars ganska dekadent helg. Succén är redan ett faktum och jag hoppas bara att de fortsätter boka så högklassiga artister. Topp tre på min önskelista är Steve Von Till, 16 Horsepower och Sophie Zelmani. Naivt kanske, men garanterat helt ärligt.