De är från England. På omslaget poserar de på en havsbotten torrlagd av tidvattnet. Första låten börjar med orden ”And the same when autumn comes/Cold air I breathe in my lungs”.

Jag tror du förstår.

Vi har spårat upp ännu ett melankoliskt popband. Kollegor till Travis, Starsailor, Coldplay och andra.

Men, Longview håller inte samma klass. De blandar ut sin melankoli med en rejäl dos amerikansk radiorock. De har gjort en skiva som skulle yngla av sig ledmotiv till scener i alla amerikanska serier riktade till tonåringar. Buffy skulle kunna sörja en död vampyrjägarkollega till ”Can't explain”. Karaktärerna i gråtserierna ”Dawson's Creek” och ”Party of five” skulle kunna röra sig långsamt i motljus till alla låtar på den här skivan.

”Mercury” är inte ett melankoliskt album. Snarare sentimentalt. Men, på ett plastigt sätt. Arenaindie som inte riktigt når ut. Som inte berör. Inte dåliga, men oerhört tråkiga.

Du lyssnar hellre på Saybia, The Sheila Divine eller Kent.

Longview saknar nyanser. De tar inte in någon ny luft. Tar hela tiden på samma sätt. De ritar sin tekning med linjal – och lyfter aldrig på pennan.

Jag förstår att havet drog sig undan när Rob McVey och hans kamrater närmade sig. Det behövde ju inte fyra viljelösa maneter till.