Så här är det, så var det och så kommer det alltid att vara:
Ju större ljud, desto större emotionell effekt.
Och ju naivare texter, desto större emotionell effekt.
Alla vet det. Phil Spector visste det. Brian Wilson visste det. Andrew Lloyd Webber vet förmodligen det, men har ingen aning om vad han ska göra med det.

Tacka vet jag Bill Medley. Och, till viss del, Bobby Hatfield.
The Righteous Brothers, alltså.
Rakvattensdoftande blue-eyed soul. Luggar som får James Dean att se ut som Thom Yorke. Och så Bill Medleys baryton som fick radiolyssnarna att tro att de hörde en 45:a spelad på 33 rpm.

De sjöng ju ”Unchained Melody” och ”(You're my) Soul And Inspiration” och ”You've Lost that Lovin' Feeling” och ett par lyckades soulcovers, bland annat Wilson Pickets ”In the Midnight Hour” och Sam Cookes ”Bring it on Home to Me”.

Men framförallt gjorde de ”Go Ahead and Cry”.

Det är Bill Medley, snubben som jag alltid tyckt är skrämmande lik Mike Scott i Waterboys, som skrivit den.
Såklart.

När Phil Spector skrev och producerade några av deras största hits, särskilt ”You’ve Lost that Loving Feeling” – som jag alltid kommer förknippa med den där obehagligt grabbiga scenen i ”Top Gun” när Tom Cruise och trettio vältrimmade karlar i vita uniformer sjunger karaoke för psykologen – lyssnade Medley med stora öron.
Han hade jättestora öron.

Så när de året senare släppte ett gäng skivor (det här var på den tiden då man inte behövde vänta två, tre år på att ens favoritartist skulle släppa något nytt) var ”Go Ahead and Cry”en av dem, Medley skrev och producerade, och tillsammans med ”On this Side of Goodbye” är det troligtvis det största, mest monumentala de gav ut.

Den börjar med en dånande himlakör som låter som den är åtminstone femtio män och kvinnor stark. Efter fyrtiofem sekunder kommer den tillbaka i refrängen. Däremellan hinner man klämma in ett gäng stråkar mer sentimentala än ett Dr Quinn-avsnitt (lyssna särskilt på hur de stegrar strax innan refrängen) och Bill Medleys margarinmättade baryton som konstaterar, ”You're not the first man to cry/when things have gone wrong/you're only human/you're only so strong”.

Den är inte ens två och en halv minut lång – 2:25 klockar den in på – men den rymmer så många storvulna, patetiska, överdådiga känslor att vinylskivan känns som ett par skinntajta bellbottoms på väg att rämna i sömmarna och sprätta iväg som ett gummiband.

I andra versen kommer Hatfield in med sitt mer hushållsanpassade croonande och han låter trånande, hans stämma gnider sig mot ens trumhinnor, han sjunger ”Love is so easy to play/but so hard to win”.

Cymbalerna kraschar Spector-style, körerna dånar och någon gång runt 02:15-strecket börjar Medley och Hatfield spinna loss i någon slags friforms-call and response sinsemellan.
”I want you to get down on your knees and cry, cry, cryyyy”, brummar Medley.
”Kneel down, kneel down”, tjuter Hatfield.

Det är effektsökeri, givetvis.
Kanske är det till och med direkt smaklöst.
Och egentligen otroligt fånigt.
Men så fantastiskt.
Det är alla känslor man kan hinna klämma in på två och en halv minuter, det är crescendon, feta orkestreringar, jordbävningar och åskmuller och kanske till och med en översvämning och alla de där stora, naiva sakerna som egentligen måste – MÅSTE, skriver jag, i alla fall idag, artonde september – ingå i formeln för en perfekt poplåt.
Så är det, så var det och så kommer det, förhoppningsvis, alltid att vara.

Sen gjorde Medley lite annat, en solokarriär med julskivor och den där låten på ”Dirty Dancing”-soundtracket, men det är, som med så mycket annat, hans sextiotalsperiod man ska söka upp.

På samlingsskivan ”The Great Righteous Brothers” (vilken man borde få för runt fyrtio spänn på Ginza) finns det mesta av det bästa samlat (lyssna på deras totalt ironibefriade version av Cynthia Weil/Barry Mann-numret ”Peace, Brother, Peace”), även om två andra Spector-hits, ”Just Once in My Life” och ”Ebb Tide”, saknas.

Den bör ni kolla upp.

Om ni vill veta min definition av en bombastisk croonstil, vill säga.