Det hade varit lätt att toksåga den här skivan. Eftersom ingen orkar ta ett band som hållit på i trettiofem år på allvar kan jag ju lika gärna skriva en ironisk text och göra mig lustig över en massa saker.

Men, det hade inte varit rättvist. Dessutom hade ett antal lojala Deep Purple-fans skickat hatbrev till min e-postlåda. Och det vill jag inte.

Fast jag tror inte ens att de mest lojala fansen tycker det är kul att höra dessa gamla hjältar låta som Huey Lewis & The News i ”Razzle Dazzle”. De kommer inte heller uppskatta gubbtunga ”Silver Tongue”. Eller lyssna på jobbiga ”Picture of innocence”.

Det finns inte mycket positivt att säga om ”Bananas”. Så enkelt är det.

Men, ”Walk On” är en ganska behagligt tillbakalutad bluesrockare som visar att gubbrock kan vara skön även i sin mest förutsägbara form. ”Haunted” är en snyggt arrangerad ballad där Ian Gillan sjunger snyggt med sin nuförtiden något mörkare röst.

Faktum är att den låten skulle kunna få den här skivan att sälja guld, om den användes som ledmotiv till en reklamfilm på TV4 för den här skivan. Den skulle få varje människa som brukar köpa Bellamy Brothers, Helmut Lotti och andra TV4-reklam-artister att gå ”Bananas”.

Men, så länge reklamfilmen inte dyker upp kommer den här skivan bara vara intressant för de som vill ha sin Deep Purple-samling komplett.

Jag är inte en av dem.

För övrigt tycker jag bandet borde byta namn. Deep Purple utan Richie Blackmore är inte Deep Purple. Och nu har ju även Jon Lord tackat för sig.

Så två av de tre viktigaste musikerna i alla olika generationer av det här bandet är inte med längre. Den tredje, trummisen Ian Paice finns kvar och spelar ungefär som vanligt. Det gör väl också Roger Glover på sin bas. För varje år får Ian Gillans röst ett allt mer begränsat omfång.

Vi är ljusår från de stämband som en gång i tiden skapade magi i ”Child in time”.

Steve Morse på gitarr och Don Airey på orgel gör sitt jobb klanderfritt. Men, påfallande ofta tycker jag de försöker låta som Blackmore och Lord. Vilket de knappast behöver, eftersom de har tillräckligt mycket eget att komma med.

Deep Purple är 2003 ett band som består av ett gäng ganska mätta farbröder. De träffas och spelar in en skiva med stabil bluesrock i patenterad stil med tungt hammondkomp, karaktäristiska trummor och tonsäkra gitarrer.

Men, det brinner inte längre. Det glöder knappt. Faktum är att Deep Purple mest påminner om ett dansband som rockar loss på soundchecken.

Är du inte en inbiten samlare ska du börja med tidigare Deep Purple-skivor. Själv tycker jag bandet var bäst när David Coverdale och Glenn Hughes kompletterade Blackmore, Lord och Paice.

Men, alla riktiga Deep Purple-fans lär hävda att den klassiska sättningen bestod av Gillan, Blackmore, Glover, Lord och Paice.

Jag tror knappast någon av oss hävdar att den nuvarande upplagan konkurrerar med någon tidigare. För hur stor respekt jag ändå har för Deep Purple som företeelse och som underskattat band i rockhistorien kan jag inte låta bli att höra en elak melodi i bakgrunden, när jag lyssnar igenom den här skivan och tittar på bilderna i CD-häftet.

Bananer i pyjamas…