Precis som när Kal recenserade Tom Waits dubbelsläpp tidigare i år misslyckades jag i föresatsen att skriva om den andra skivan en vecka efter den första. Precis som Kal tycker jag i efterhand att det var av godo.

Jag har ägnat lite tid åt att läsa vad andra har tyckt och tänkt om de båda skivorna ”Black Letter Days” och ”Devil's Workshop”. Så gott som samtliga recensenter är överens om att det är den första som är den bästa. Jag förstår inte hur den slutsatsen har nåtts. Jag tycker ju precis tvärtom.

”Devil's Workshop” har ett mål och en sammanhållning som jag tycker saknas i ”Black Letter Days”. Trots att ”Black Letter Days” spelades in först är den minst bra. Den spretar åt lite för många håll och den är för lång. Visst finns några av de tydligaste topparna här, men också de värsta magplasken och de slätaste kompositionerna. Är det något jag inte önskar av Frank Black är det släthet; flathet.

Det börjar och slutar så bra. Temat ”The Black Rider” är en egensinnig pastisch på signaturmelodin till ”The Flintstones”. Det är toppen.

Men resan mellan start och mål är minst sagt guppig.

Här finns småtråkiga saker som gnälliga fegblåbluesen i ”How You Went So Far” och bilcountryn ”End of Miles”. Alla de bästa bilåkarlåtarna verkar ha sparats till ”Devil's Workshop”. Här finns ytterligare ett par spår som drar åt bilåkarhållet utan att vara särskilt bra. Allra värst är ”Jane the Queen of Love”, den är bara dålig.

Men vi bjuds också på en hel del god musik. Som piano- och gitarrdrivna, lätt sorgsna, blåcountryn i ”Chip Away Boy”. Den struttiga och handklappiga ”Jet Black River” är utsökt. Den larvigt ”Whispering Weeds” må vara en bagatell, men jag gillar den.

Kanske har de som föredrar denna skiva framför ”Devil's Workshop” helt enkelt ägnat den mer tid. Jag erkänner gärna att jag fastnade för ”Devil's Workshop” först och till en början gav den mer uppmärksamhet. Sedan dess har jag sett till att lyssna på ”Black Letter Days” minst ett par gånger i veckan. Trots att jag nästan alltid sträcker mig efter den andra när jag känner ett sug efter Frank Black 2002.

Det här är bra, men inte lika bra som ”Devil's Workshop”.