Italienska sångerskan Elisa har inte gjort en skiva som kommer rädda liv, tror jag. Men hon har gjort en skiva som är lättlyssnad, genomtänkt och anpassad för en bred målgrupp. Dock utan att tappa all sin originalitet.

Ni som fördomsfullt tror att alla italienska sångerskor är hesa och sjunger schlagerpop har fel. Elisa låter mer som en kompromiss mellan Alanis Morissette och Natalie Imbruglia. Men ibland anar jag också några Kate Bush-vibbar i hennes musik.

Men trots att Elisa tar ut svängarna något känns den här skivan inte så personlig. Lätt rockande pop i elva låtar, där produktionen är ljus och luftig och det låter kompetent svängande. Bäst är det i somriga ”Come speak to me” och lugna ”Dancing”.

Men helheten är inget jag kommer återkomma till särskilt ofta. Elisa behöver släppa den strömlinjeformade produktionen och låta som hon vill.

För jag tror hon vill mycket mer. Lämnar Elisa de glättigaste bitarna bakom sig och står upp för sin egen originalitet kommer hon kunna konkurrera med artister som Tori Amos.