Vet att jag aldrig kommer att tröttna på Atomic Swings första platta. Det är en av de skivor jag skulle ta med mig till en öde ö – skivan är en av de mest fulländade musikupplevelserna för mig.

Människor har vissa bestämda fredagskvällsskivor, lördagsmorgonskivor, söndagsskivor, hjärta- och smärtaskivor, som skiljer sig radikalt ifrån varandra i både tempo och stil. ”A Car Crash In The Blue” ger dock ett helhetsintryck som i vanliga fall är sällsynt, den passar till varje sinnesstämning, till alla dagar i veckan och till vilken tid på dygnet som helst. Den hjälper en att se saker i rätt dager, den tröstar, glädjer och berör gång på gång. Det är ju precis det musik handlar om; den binder samman svar och svällande känslor.

Skivan andas en sorts okonstlad glädje, emellanåt med en naiv stolthet som bottnar i dess egna betraktelser och insikter. Atomic Swing spelar och svänger som om domedagen stod och knackade på dörren – jag har sällan stött på ett lika granitfast sound. Personkemin inom bandet verkar stämma bättre än någonsin på ”A Car Crash…”.

Niclas Frisks dominanta röst ledsagar en till rock ’n’ rollens vackraste ljudlandskap och berättelser, dessa är tillräckligt tidlösa för att falla alla på läppen. På senare plattor med Atomic Swing, ”Bossanova” och ”Fluff”, kunde man känna en tidvis personlig bitterhet och sorg som saknas näst intill helt på debuten.

Även här skiljer sig ”A Car Crash” från mina andra favoritskivor – oftast är mitt första krav av vilken skiva som helst att den ska ha en extrem samhörighet med MITT livs element och händelser, men ”A Car Crash…” är och får vara bred, till och med en aningen avlägsen. Den är oerhört vacker på det sättet.

Det är omöjligt för mig att nämna någon favoritlåt, vill egentligen inte heller analysera sönder varenda låt, men skriver ändå ett par rader om några av dem.

Det mycket typiska Atomic Swing-riffet i ”Panicburgh City” slår an tonen utan pardon. Denna otroligt starka låt rullar fram med ungdomens envishet och ärliga glädje, vilket en gång i tiden fick mig att bli alldeles fullkomligt förälskad i bandet.

”Lovething”s mollvinnande och farliga baksmälleflykt har varenda tjej och kille som någon gång haft nåt att göra med rock ’n’ roll fått erfara.

”Too Late to Exit” är med undantag för kompositionen en hejdundrande låt, den är även ett säkert bevis på Niclas Frisks egenartade tolkningsförmåga. Nästan alla kan sjunga, men de, som litar på sin egen visions nyanser, skiljer sig från mängden.

När jag hörde ”Stone me Into The Groove” för första gången, var jag säker på att man lyfte fram ett nytt svenskt band med hjälp av en omsorgsfullt vald cover – en genial sådan som bevarats förtäckt fram till dess. ”Stone Me” vaggar mig till sömns redan efter första takten – den är en av de varmaste kärlekssånger som någonsin skrivits i detta kalla Norden.

Stötte till min förvåning på ”Smile” i en Pepsodent-reklam! Coolt. Som reklamplanerare har jag i åratal grunnat på filmidéer som enbart kretsar kring Atomic Swings låtar… ”Smile” inger trygghet; någonstans där ute finns alltid någon, som tycker att just du är unik. Någon som överlämnar lyckans nycklar, om du bara kunde be om dem eller ta emot dem.

”Mosquitos On Mars” skiljer sig mest från plattans stämning – tvivlets skuggor susar förbi bandet som nyss påbörjat ett liv i rockens tecken, personligen tycker jag att den spänstigt rockande ”Mosquito”s färg befinner sig skrämmande nära det dunkla.

”A Car Crash In The Blue” hör starkt samman med tiden då jag hoppade med i mitt första och enda band och själv började spela och skapa musik. Minns än idag, vilken eggande upplevelse det var för en nybörjartrummis, när jag snabbt lärde mig det så kallade Atomic Swing-groovekompet, som till råga på allt var så rytmiskt svårt, att det med mina kunskaper var omöjligt att spela något så invecklat. Men på grund av ”A Car Crash…” gjorde jag slag i saken, jag övade, blev förbannad, bet mig i tänderna och slutligen – lärde jag mig.

Varken förr eller senare har ett endaste komp känts lika enastående.