När jag var 15 år kom Broder Daniels debutalbum ”Saturday Night Engine” och jag förstod inget av den. Jag tyckte bara att ”Luke Skywalker” var en obegriplig och dålig låt.

Andra skivan gick spårlöst förbi.

Det dröjde tills 1998 innan jag började uppskatta vad Broder Daniel försökte göra med sin musik. Det inträffade när jag hörde ”I’ll be gone”. Men det kom att ta ytterliggare två år innan jag fullkomligt föll för bandet, då föll jag ordentligt. Detta gör att jag har ett lite annorlunda perspektiv på Broder Daniel i och med att jag upptäckt dem i efterhand. På sätt och vis har inte debuten samma betydelse som deras tredje album har i mitt liv. Någonstans däremellan hamnar Broder Daniels andra CD, som heter just ”Broder Daniel”. Här finns allt det som kom att blomma ut 1998, kanske framförallt en ungdomlig attityd som jag tycker är otroligt charmig.

Första spåret på skivan är ”Underground”. Med sin enkla melodi och rättframma text blir det en sång för alla de som någonsin varit utanför, men ändå hittat hem. De som fann en egen väg genom livet utan att kompromissa bort sig själva. Det är en sång som fyller mig med stolthet och glädje varje gång jag hör den.

Nästa låt, ”Work”, är en minst lika bra popsång. Pop i den meningen att den har en melodi som sätter sig direkt Få öppningspartier är lika energiska, lika villiga att få mig att hoppa och dansa framför stereon. Samtidigt sjunger Henrik Berggren om det frustrerande i att varje dag är den andra alldeles för lik (”I wake up every day, feeling the same way”) och hur han måste rusa till jobbet för att sedan rusa hem. Tristess blir till skönhet när denna klagande sång följs åt av ettriga gitarrer som tycks ge Henrik den energi som krävs för att orka ta sig ur sängen.

För mig är skivans stora höjdpunkt den fjärde låten ”Upside down and inside out”. Det är så vansinnigt vackert att jag inte ens vet var jag ska ta vägen. Den enkla pianoslingan som spelar samma melodi om och om igen. En liten slinga som frammanar känslor av att vara övergiven, av att vara kvar när de flesta försvann och aldrig bli sedd utom av den där personen som ändå stod kvar och delade ens otrygga värld. Någon som älskade en och delade ens sorg trots att man kanske inte förtjänade det.

Smärtan i musiken fortsätter in i nästa sång, den ack så sorgliga ”Steel”. En akustisk gitarr det mest framträdande och plötsligt är jag tillbaka på högstadiet med tårarna inte alls så långt borta. Varje gång jag hör Henrik sjunga ”why don’t I count?” känns det. På samma gång är det olidligt vackert.

Det fortsätter på samma sätt genom andra halvan av albumet. Henriks sorgsna röst ackompanjeras av underbara melodier och gitarrpartier som jag aldrig vill ska ta slut. Att betyget ändå inte blir högre beror på att det finns en del sprickor här och där. Det känns inte som om de olika instrumenten formar en helhet. Här saknas den rymd som blev så framträdande på ”Broder Daniel Forever”. Men jag vet inte om det spelar någon roll för det är en skiva som gått lika många varv.

I näst sista sången återfinns följande rader:

oh we spend our time watching days go by
we just watch them pass

I mina ögon ringar dessa ord in vad denna skiva handlar om. Att aldrig sluta att leva, att alltid fortsätta framåt och aldrig ge upp. För i Henriks sätt att sjunga dem finns en underton som säger du kan bli en av dem som stannade kvar och gav upp, eller så kan du bli en som höll ryggen rak trots att livet var svårt, en som aldrig slutade hoppas på att det runt om hörnet kanske fanns en gnutta sol. I grund botten handlar detta om en skiva som får mig att fortsätta tro på tillvaron och hålla ut.