Det krävs en del entusiasm för att plocka fram New Wave Hot Dogs. Den öppnas med riffet från Blue Öyster Cults (Don’t Fear) The Reaper och titeln Clunk syftar väl på, ja, koklockan. Kul. En snabb research om albumet ger ständiga referenser till The Velvet Underground och Television. Kanske är det de vassa gitarrerna, den […][...]

President Yo La Tengo. Sju låtar lång. Numera utgiven tillsammans med New Wave Hot Dogs på ett tjugotvå-låtarsalbum. Men här sju låtar med gnissel av en helt annan kaliber än tidigare. Det är ganska tråkigt samtidigt som du bara tar dig igenom halva inledande Barnaby, Hardly Working innan du älskar det. Snart nog, redan i […][...]

Today Is the Day släpptes i samband med fullängdaren Summer Sun från 2003 och därifrån kommer även titelspåret. Avslutande Cherry Chapstick kommer däremot från And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Här får vi en akustisk version långt från den larmiga från albumet. Versionen visar på att det finns melodier hos Yo La Tengo. Även när […][...]

Jag vill minnas att mottagandet av I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass var ganska ljummet men jag kan inte minnas varför. Kanske inte bland recensenter, men bland mina vänner. Det var som om de flesta köpte albumet av gammal Yo La Tengo-vana men ingen riktigt lyssnade på det. Själv […][...]

Painful var avstampet in i ett mer homogent sound, skapat av bland annat producenten Roger Moutenot. Uppföljaren Electr-O-Pura är därför en helt fantastiskt album. Den velighet som fanns på Painful finns inte längre på 1995 års Electr-O-Pura. Electr-O-Pura är ganska stökig. Men den är bråkig på ett lite mer sofistikerat sätt än tidigare. Det är […][...]

När Kal skrev om Jad Fair och Teenage Fanclubs samarbete Words of Wisdom and Hope avslutade han: För mig är problemet med skivan att jag inte håller ut till det tolvte spåret, tröttnar gör jag inte, men jag tappar intresset. Men det spelar inte så stor roll. Jag har fått min dos redan innan och […][...]

I och med Painful blev Matador Yo La Tengos bolag, James McNew bandets faste basist och Roger Moutenot husproducent. Painful var också ett steg från den melodiösa indien till en mer introvert och utforskande stil. Spår som Nowhere Near är drömska, långsamma och fina men Kaplans gitarr hänger hotfullt bakom sången och väver in vassare […][...]

From a Motel 6, med sin passning till Dylans From a Buick 6 från Highway 61 Revisited, är ett ganska anonymt alster. Till skillnad från Dylans gälla ylande och gungande takter är titelspåret på From a Motel 6 ganska vacker pop men den har lika mycket tyngd som Dylans låt. Den är helt klart ett […][...]

Det var Gram Parsons som gjorde How Much I’ve Lied. Countrystinn och känslosam. Sen gjorde Elvis Costello den. Klichéaktig och fruktansvärd. Yo La Tengos version ligger närmst Gram Parsons förutom att den är luftig och snudd på gråtig. Snudd på skräckslagen. Fina Yo La Tengo. Så nu är vi där på cover-låtarna igen. Little Honda […][...]

Yo La Tengo går i skolan. Sugarcube fanns med på albumet I Can Hear the Heart Beating as One från 1997 och släpptes även på en ep med samma namn.[...]