Det är inte bra med förväntningar eftersom det suger när de sviker, men att inte förvänta stordåd av J. Cole har han gjort fullkomligt omöjligt med sina tidigare mixtapesläpp. Han har gjort ett par av de senaste årens bästa hiphoplåtar. Han har imponerat med sin egenkomponerande musik, alltid drömsk och full av gudomliga nyanser och […][...]

Last Train To Paris är ett konceptalbum där musiken homogent flyter på genom alla spår. Det är en fortsättning på Press Play, och här finns också det drömska soundet som genomsyrade albumet från 2006. Dawn Richards och Kalenna Harper, som tillsammans med Diddy utgör Dirty Money, gör inget större intryck. De tillför säkert ingenting negativt, […][...]

När Bun B rimmar ”procrastinating” med ”let’s get this shit crack-a-lackin” i Trillionaire är man fast. Det är lite synd att T-Pain lägger refrängen på samma låt, där Bun B gör albumets fetaste verser, även om autotunandet i detta fall känns mer godkänt än på länge. Kanske till och med charmigt? Det är nästan en […][...]

Battle Of The Sexes är ingenting jämfört med dess senaste föregångare Theater Of The Mind, där Ludacris trots fyra dåliga singelsläpp hade en bunt låtar som var bland det bästa han någonsin har gjort. Där rappade Luda feta verser i fantastiska I Do It For Hip Hop, Last Of A Dying Breed och inte minst […][...]

[...]

Fabolous sätter ihop hiphop och R&B bättre än någon annan hiphopartist. Därför har han fått samma stämpel som R&B-artisterna. Lättsamt, kommersiellt, talanglöst och opersonligt snabbproducerat. Jag har till viss del förståelse för att icke insatta får den uppfattningen om R&B och en del hiphop. Det som visas på bilder och i musikvideos når sällan speciellt […][...]