00[...]

Sedan thrash metal-genren vaknat till liv igen efter millennieskiftet har det oftast handlat om ölfatsromantik, skateboards, smålustiga kepsar och en allmän feststämning. Inget ont i det, så länge det ackompanjeras av ett jävulskt riffande, som exempelvis Municipal Waste ägnar sig åt. Men thrash metal har alltid handlat om rädsla för mig. Rädsla för krig, seriemördare, […][...]

Efter fyra år av kreativ tystnad är Arch Enemy tillbaka med färskt material. Och man kan inte säga annat än att de spelar ut hela sitt register på kommande Khaos Legions. Personligen har jag väldigt länge haft svårt för Arch Enemy. När fascinationen väl lagt sig för Angela Gossows growlsång har jag alltid tyckt att […][...]

Jag minns när The Crown valde att kasta in handduken och att jag då inte förstod varför så många blev så upprörda. Jag minns när The Crown annonserade återkomsten och att jag inte förstod varför så många blev så glada. För mig har The Crown alltid varit något av ett dussinband som har gjort det […][...]

Kerry King. Bild: Viktor Wallström, rockfoto.nu I min enfald gladde jag mig åt det avtagande regnet när Slayer klev på scen och rev av South of Heaven. Men det hade man inte mycket för, för det pissregnade sedan genom hela konserten. Och då handlade det inte om blod, även om de så klart rev av […][...]

Joey Belldonna och Scott Ian. Bild: Annika Berglund, rockfoto.nu Efter att ha missat Imperial State Electric-spelningen på grund av en timslång incheckningskö var humöret på samma nivå som vädret; småkass. Tur då att Anthrax fick mig på andra tankar tämligen omgående. Thrash metal-veteranerna visade sig nämligen vara riktigt vitala och även om jag inte är […][...]

Möjligen kommer jag att tröttna på den här retrovågen av thrash metal också i sinom tid. Men än så länge är det ingen fara på taket, särskilt som det fortfarande allt som oftast är kvalitativ thrash metal som släpps. Och Bloodrust Scythe är inget undantag. Hellish Crossfire tillhör måhända de band som gräver lite längre […][...]

Om man tvivlar på vilken effekt de senaste årens retrotrend med nya unga thrash metal-band egentligen betytt för scenen är det bara att vända sig till de gamla stötarna som Exodus, Slayer och Kreator. De har inte bara återgått till traditionella hjulspår med entusiasm, de har dessutom gjort det bra. New Jerseys Overkill är det […][...]

Jag har i ärlighetens namn svårt att formulera någonting som ens kan tangera begreppet vettigt när det kommer till Slayers nya platta World Painted Blood. Det enda jag är säker på är att jag gillar den. Sättningen på World Painted Blood är samma som återförenades till 2006 års platta Christ Illusion, det vill säga densamma […][...]

Sverige hade sitt Bathory, Storbritannien sitt Venom, Polen sitt Kat och Brasilien sitt Sarcofago. Och tydligen hade dåvarande Tjeckoslovakien sitt Root. Det handlar om tidig, obskyr svartmetall, när black metal snarare var en subgrenre till heavy metal och på väg mot thrash metal, snarare än en egen genre i sig. Jiří ”Big Boss” Valter heter […][...]