Det fattades avgjort en del Gun Club i dagensskiva.coms arkiv. Efter att i en kaosartad flytt återupptäckt Miami är det tid att förändra det. Egentligen är det hela rätt symptomatiskt; Gun Club var inte ens på rätt plats under sin faktiska existens, och efter det har de ofta glömts bort och hamnat i skymundan. Om […][...]

Vid det här laget är det nog bra många gånger man läst lätt självgoda, barnsligt överförtjusta kommentarer om ”men vad ÄR det i vattnet där längs kusten egentligen?!” med anledning av pop-Göteborg. Just detta skikt av västkusten är jag måttligt intresserad av, däremot börjar det nu kännas befogat att utropa detsamma vad gäller ett av […][...]

Enmansband kan tendera att bli parodiska, oavsett om det rör sig om den bokstavliga varianten eller en kamouflerad sådan. Av naturliga skäl finns inget utrymme för variation. Franske, faktiske soloflygaren King Automatic har dock sakta men säkert makat sig runt detta faktum, och i nuläget har han i sin besittning en riktigt mångsidig nisch på […][...]

Kanske är det John Dwyers tur nu. Skränig lo-fi från den amerikanska västkustens vitala collegestäder befinner sig mer rätt i tiden än på länge, och det är precis vad Dwyer har ägnat sig åt sedan slutet på 90-talet i band som Coachwhips, Pink & Brown och Dig That Body Up, It’s Alive!. Det ligger nära […][...]

Jag såg aldrig The Cramps live. Det känns som att det lämpligaste sättet att börja den här dödsrunan skulle vara en konsertanekdot, en illustration av kraft, vansinne och passion. Många sådana finns det följaktligen också, men ingen av dem är min. Den relation jag skapat till The Cramps kommer för alltid att förbli platonisk. Någon […][...]

Utan minsta tillstymmelse att förneka sig tar detta Gävlegäng sig an garagerockkostymen med alldeles för uppenbara blinkningar till genrens ledstjärnor. Att sedan likriktning mer eller mindre blivit ett självändamål inom nämnda genre är, å ena sidan, förståeligt – att överträffa The Stooges, The Cramps eller The Sonics är omöjligt – och, å andra sidan, beklagligt. […][...]

Split Lips. Broken bones. Twist it in, twist out the knife, she’ll make a darling bride. Där anger Sons and Daughters tonen för sin femtiotalsinspirerade, råa rock (även om This Gift måste erkännas vara det hittills poppigaste av deras alster. Eftersom jag så gärna vill skulle jag kunna dra en linje mot The Cramps, men […][...]

Khan? Det kan ju inte vara samme Khan. Den småhemlige Can Oral som dök upp på Hanin Elias‘ No Games No Fun (ursprunglig referens). Khan som är halva Captain Comatose. Khan som släppt skivor sen tidigt nittiotal och utöver det producerat, remixat och skrivit åt halva universum (senare referenser). Givetvis, samme Khan. Det mesta som […][...]

Om det förra albumet med Robert Johnson and Punchdrunks, ”Taste The Whup At Oki Dog”, handlade om att testa de egna och publikens gränser är det här skivan som tar dem tillbaka till rötterna. Tillbaka till Link Wray. Återförenade med skinnplågaren Ed Johnson bjuder Robert Johnson och Per Thorsell på tio av Link Wrays låtar […][...]