Tänk om jag var Ola Andersson. Då skulle jag nog gilla den långa inledningen i ”Sphere”, som med sina experimenterande syntar från sjuttiotalet och ett taktfast techno-beat påminner mig om B. Fleischmanns ”Welcome Tourist”. Kanske skulle jag också uppskatta mötet mellan Kraftwerk-smattrande trummor och ylande gitarrer. Jag skulle nog namndroppa Arthur Russell också. Som Ola […][...]

Vad gör man om man spelar idiotprogg i ett band som kallar sig The Solbrillers och sångaren inte dyker upp för att repa? Börjar spela hysterisk, instrumental synthpop, förstås. Det är ju rätt självklart när man tänker efter. Sagt och gjort, fram med några leksakssynthar, en halvtafflig gitarrförstärkare och en rejäl dos lekfullhet. Innan någon […][...]

Allt var så mycket enklare i mitten av åttiotalet när jag började lyssna på musik. Innan hiphopen kom och sabbade till alltihop. Det fanns hårdrock och det fanns syntmusik. Antingen eller. Punkt. Om det fanns med gitarrer, speciellt de där hårda elektriska sakerna, så var det hårdrock och då gillade man det inte om man […][...]

Superheroes tredje album lär nog bli bandets största framgång i Sverige. De har fått en hel del uppmärksamhet tidigare och mer lär det bli. Bandets tämligen oemotståndliga synthpop är svår att missa. Detta album inleds storartat med somrigt underbara Someone Else. En låt med flera klassiska popingredienser som kommer spelas om och om igen under […][...]

Tyska Century är inte på långa vägar lika kända som Paradise Lost. Banden släpper sina nya album nästan samtidigt och har också turnerat ihop. Uppmärksamheten kommer troligen gå till de sistnämnda. Egentligen borde Century inte vara något att hetsa upp sig över. Tyskar som spelar en blandning av hårdrock, goth och synth av bästa åttiotalsmärke. […][...]