Det har tagit cirka två år för Alibi Tom att spela in sin andra skiva. De säger själva att de har hållt på med självrannsakan och att bygga upp bandet som en homogen enhet, och det hörs i musiken att den är ordentligt genomarbetad. Nästan allt material är liveinspelat vilket är imponerande i sig. Bandet […][...]

Rösten fyller ut stora bombastiska arrangemang, tankarna går till en siren som sjunger allt vad hon kan för att lura sjöfarare i fördärvet. Ring är en cyklisk enhet, en organisk svit utan början eller slut som enligt skivbolaget kan jämställas med R. Kellys Trapped in the closet. Bara det får mig att lyssna. Det stör […][...]

A Master of Ceremonies, Joel Almes debutskiva, blev rättvist hyllad som en av de tio senaste årens bästa svenska skivor. Hans trevande balansgång mellan bombastisk dramatik och den allra sköraste sårbarheten verkade snarare härstamma från mästare som Gene Pitney och låtskrivarna i Brill Building snarare än 2000-talets Göteborg, den senares förmåga att spotta ur sig […][...]

Tills för inte mycket mer än en vecka sedan kategoriserade jag in Vampire Weekend bland det där nya. Det där som man hört så mycket om, men därför blivit mer avskräckt än något annat. Relativt ointresserad lyckades jag undvika Vampire Weekend, och var på god väg att låta det passera. Men så satt jag där, […][...]

När det var dags för dagensskiva.com-redaktionens årliga sammanfattning av årets bästa skivor, som ni alla kunde hylla eller dissa för några veckor sedan, satte jag Jens Lekmans album som nummer tio i min ”slutgiltiga” lista. Ganska godtyckligt faktiskt, det måste erkännas så här i efterhand. Jag hade knappt hört skivan alls. Varför den hamnade där […][...]