Sista spåret på Sades tredje album Stronger Than Pride är egentligen en parentes, framförallt där den ligger efter hjärtskärande Never Thought I’d See the Day. Siempre Hay Esperanza är trots allt en Sade-låt utan Sade. En instrumentallåt som hanteras av de andra tre medlemmarna Stuart Matthewman, Andrew Hale och Paul S. Denman. Men trots att […][...]

Den 25:e maj släpper Leela James sitt tredje studioalbum, My Soul. Den här gången på klassiska Stax. Tell Me You Love Me är det första smakprovet.[...]

Smooth Operator, Is It a Crime, The Sweetest Taboo, No Ordinary Love och By Your Side. Varje gång Sade de fem första gångerna släppte ett album så fanns där någon eller några låtar som kommit att bli klassiker som hängt kvar trots trendsvängningar, definitivt bland spellistemakarna hos nattradiosändningar och reklamkanaler av det mer tillbakalutade musikslaget. […][...]

Skulle vi lista musikhistoriens bästa album baserat på de två första låtarna är Promise utan tvekan en av kandidaterna för den absoluta topplaceringen. Promise bjuder in oss till Sades värld genom två av de allra bästa låtar bandet spelat in. Två låtar som också är de bästa som spelats in alla kategorier. Två låtar som […][...]

På sitt andra soloalbum blandar Stray friskt och gärna. Han sätter samman en sprittig samling stilar och gör det svårt att ringa in och placera i fack. Om jag ändå väljer den största stämpeln märker jag med ordet SOUL (i stora bokstäver). För i de flesta fallen kan en linje dras tillbaka till eller ut […][...]

När Rebecka recenserade Makthaverskans ep öppnade hon med konstaterandet att ”jag tycker att nostalgi är överskattat”. Och visst är det så. Som Rebecka vidare konstaterar att det är ”något synnerligt unket över folk som inte kan släppa hur coola de var i gymnasiet, i lumpen eller på Emmabodafestivalen 1995″. Säkerligen sant – men samtidigt den […][...]

[...]

Nästa år har det gått tjugo år sedan Massive Attack släppte sin debut. Uppföljaren, Protection, fullständigt magiska och Tracey Thorn-sjungna Better Things till trots, blev lite för mjuk och tillbakalutad (och systerskivan No Protection blev en orgie i muller och ekon). Mezzanine, fullständigt magiska och Elizabeth Fraser-sjungna gruppsplittraren Teardrops till trots, ramlade in i ett […][...]

[...]

Av någon anledning skickar omslaget på Unexpected, Angie Stones femte album, mina tankar till Millie Jacksons A Lil’ Bit Country. En association som på sätt och vis går igen i musiken. För 2010 låter Stone kanske mer som en uppdaterad version av soulen 1981 än 1971. Jag har väl i allt väsentligt gett upp hoppet […][...]