9 februari 1964. Fyra långhåriga pojkar äntrar scenen hos Ed Sullivan. Precis där och då förändras populärmusiken för alltid. Jag brukar, när jag får frågan, säga att Beatles aldrig betytt något för mitt musiklyssnande och mitt musikintresse. Jag har aldrig lyssnat aktivt på dem. Jag äger inget album. Ingen samling. Det här är inte för […][...]

Ända sedan jag hörde J*Daveys tolkning av Frank Zappas Dirty Love på Rewind! 5 och Jack Davey som gäst på Atonement med The Roots har jag varit besatt av duon. Jag har hållt ett ständigt vakande öga på deras Myspace-sida, kollat på Mr Mister-videon på YouTube fler gånger än vad som borde vara hälsosamt och […][...]

Om man tar hela funkhistorien och kör den genom samtidens hiphopfilter, grovhackar och sätter ihop delarna igen så landar man gissningsvis någonstans i Los Angeles 2004. Då släppte Plantlife ”the Return of Jack Splash”. På något vis gled den mig förbi då, men när jag flyttade till Malmö pratade Mikael hela tiden om nyfunken från […][...]

”So now ladies and gentlemen it is star time. Are you ready for star time!?” Öppningen är en omstöpning av 1962-års Apollo-show. Den lämnar mig med tanken: ”Släpp samplingen fri!”. På allvar. Släpp den fri. Vi, mänskligheten, har inte råd att fortsätta låta de mest kreativa hiphopmakarna gömma sin musik i mörka vrår. Ja jag […][...]

Jo jag vet den här skivan släpptes väl för ungefär hundrafemtio dagar sen. Men vem kunde tro att det skulle dröja tills nu innan en solklar hit som nördfunken i ”Needy Girl” skulle plockas upp? Jag sorterade dessutom bort Chromeo ganska snabbt efter att ha lyssnat dagligen i någon vecka. En handfull smaskiga funklåtar gjorde […][...]

”Now. It seems to be some people out there who don't know what a party is. You know what I'm saying, hell yeah? Let me bring it down for you. You pay too much money to come in here an' sit on yo' ass, right? So the best thing to do is just have a […][...]

Det är intressant det här med skolor. När jag började lyssna på hiphop i slutet av åttiotalet kallades Native Tongues-kollektivet, med Jungle Brothers, De La Soul och A Tribe Called Quest i spetsen, ”den nya skolan” av många. Men redan dessförinnan hade det funnits en ”ny skola”. En skola som i princip tog sin början […][...]

Det var länge sedan det pratades om Mariah Careys musik. Den senaste tiden har snacket mest handlat om hennes löjligt lukrativa kontrakt med Virgin, hennes kollapser och varför hennes klädkonto verkar minska för varje skivsläpp. I början av nittiotalet handlade det mest om hennes ballader, som man antingen hatade eller älskade, och hennes imponerande röst. […][...]

Titeln och omslaget antyder skivans innehåll. De här männen är inte riktigt navlade. Ett fotomontage i cd-häftet föreställer bandmedlemmarnas ansikten fastsatta på diverse djur. Det är någon som har haft photoshopkalas och skrattat läppen av sig. Det kunde lätt vara någon p-funkare som gjort det här och mina förhoppningar är på topp när jag börjar […][...]

Den dök upp någon gång hösten 99. Nu har den funnits där ett tag och pockat på uppmärksamhet. Det har tagit tid, men nu har den fått det. Efter många om och lika många men. ”Nigga Please”, Ol'' Dirty Bastards andra soloalbum. Ol'' Dirty är den stora snuskpellen i Wu-Tang Clan. Han rimmar om saker […][...]