Wale Oyejide har ena benet i Detroit och det andra i Nigeria (bildligt talat). ”One Day… Everything Changed” reser mellan de båda hörnen av klotet. Hämtar lika mycket näring i 70-talets afrofunk som 00-talets urbana musik. Själv kallar han det broken jazz. Och eftersom han redan tidigare gjort en uppskriven instrumentalskiva under pseudonymen Science Fiction […][...]

Det närmaste jag kommit att uppleva det den första halvan av R Kellys dubbelepos ”Happy People/U Saved Me” porträtterar är en nattklubb som idag heter Zanzabar. Det är en guldglittrande danssalong med mer egyptiskt glitter än de flesta muséer kan ståta med. En plats där de rika dansar skålandes i champagne. Det är en skiva […][...]

Jag har cirklat runt den här texten som en svulten hök på jakt. Väntat på rätt läge att anfalla, utan att hitta en öppning. Jag vill att den här skivan ska bryta sönder mig. Förvandla mig till en slav under obeveklig lag. Jag vill att den ska riva tag. Slita mig i bitar. Lyfta mig […][...]

Soulåret 2003 handlade precis som vanligt i Sverige om en enda man: R Kelly. Remixen av ”Ignition” fick den svenska kritikerkåren att gå ner i en kollektiv brygga. En lyxig klubbstudsare så champagnebubblande lycklig att det var direkt omöjligt att värja sig och med fingret i luften skråla med i ett toot toot, ett ”beep […][...]

För min del var årets omröstning mer spännande än någonsin. Under året har sju vilda kort blandats in i leken och jag kan ärligt skriva att jag inte hade en aning om hur listan skulle sluta. Eftersom fyra av skribenterna (Anders, Emelie, Kjell och Marie) bara varit med någon månad och tre (Kristofer, Susanna och […][...]

Ginuwine är nog ett rätt okänt namn för de flesta, även bland dem som gillar modern amerikansk r'n'b. Och även om man vet vem han är, glöms han ofta bort. Trots detta är hans debutsingel Pony från 1996 en klassiker. Det var nämligen med den som Timbaland fick sitt genombrott. Sedan följde två Ginuwine-album nästan […][...]

Raphael Saadiq har för mig alltid varit en i gruppen av soulartister som jag egentligen borde gilla men aldrig riktigt lyckats förstå storheten med. Lika mycket som jag berörs av Angie Stone, Jaheim, Erykah Badu och Dwele, lika lite känner jag för till exempel R Kelly, Macy Gray och Donell Jones. Varför det är så […][...]

Jag ska erkänna att jag var ganska orolig inför den här skivan. Föregångaren ”Notorious KIM” är en stor favorit och det Lil' Kim gett ut sedan dess har inte riktigt varit min kopp te. Dessutom ryktades det att Kim skulle bli barnvänlig och att snusket skulle få stryka på foten. Funderade lite över vad som […][...]

Hur ofta händer det att du drar igång Donell Jones debut My Heart från 1996? Misstänkte väl det. En av nittiotalets mest förbisedda debuter med sin gatusoul. Jag snubblade över My Heart när den stod längst fram i en rea-rad hos min lokale skivhökare. På omslaget en svart kille med solglasögon, svart skjorta, guldödlesmycke, örhängen […][...]

Okej. Så här tror jag att det gick till. Du klickade in dig till den här recensionen därför att du trodde att du skulle få läsa en skojig sågning av Supernatural, Popstars-fenomenet och kommersiell musik i allmänhet. Kanske läsa ordet ”bajs” ett par gånger. Sedan hade du tänkt skriva en kommentar om hur kräkäcklig den […][...]