Tribes var en helt ny bekantskap för mig när Baby landade på min hallmatta. Aldrig hört talas om, min näthinnan har aldrig noterat bandet. Såhär ett par dagar senare, med skivan som partner i stereon, spelar det verkligen ingen roll ifall jag inte känt till bandet innan, jag kommer glömma dem inom kort. Så pass […][...]

Det är svårt. Knepet att lyckas göra originell rockmusik utan att ha tagit färg av influenser. Kalmar-killarna i Let’s Say We Did lyckas ändå komma mer än halvvägs i mål. Man balanserar på rätt sida de uppenbara passningarna till/stölderna från Pavement eller Guided By Voices och gör det med den äran. Detta första album, som […][...]

2011 ser ju onekligen ut att vara de grånande gitarrmännens soloår. Efter att J Mascis släppt ett mer eller mindre inspirerande album och Sonic Youth-bekantingen Thurston Moore släppt sömnpillret Demolished Thoughts är det nu Stephen Malkmus och hans The Jicks som släpper sitt femte album. Och intet är nytt på den lekfulla, smått progressiva indierockfronten. […][...]

Sad Day for Puppets släppte i år skivan Pale Silver & Shiny Gold. Jonas Appelqvist gav det en sexa i betyg och sa bland annat så här: Man förvaltar sina influenser på ett snyggt vis och för in ett eget sound i indierocksnåret. I titelspåret är det en tillbakablick till Dinosaur Jr runt Freak Scene […][...]

Det var långt innan Terror Twilight, det självvalda slutet, långt innan det började vurmas för Träd, Gräs och Stenar som Stockton-kvartetten njöt av tronen som indiescenens lofi-kungar. Njöt och njöt förresten – de kunde antagligen inte brytt sig mindre. När nyss nämnda avskedsskiva släpptes 1999 stod de på karriärens topp och ville inget hellre än […][...]

Eftersom festivalarrangörerna valt att släppa ungefär tre band i taget för att få så mycket press som möjligt har vi för länge sedan tröttnat på att skriva om varje enskilt bandsläpp (herregud, köp en annons det kostar inte så mycket). Nu har de flesta av festivalerna våren och sommaren 2010 hunnit släppa ett gäng bokningar. […][...]

Som att komma hem. En slutsats som inte känns alldeles missvisande när det gäller Aerial i allmänhet och Put it This Way in Headlines i synnerhet. EP:n Black Rain From the Bombing, debuten från 2006, gjorde gällande att här fanns ett band som utstrålade tydlig potential där en säregen blandning av shoegaze och postrock gjordes […][...]

Att oavsett vilket mästerverk man än hävdar att man släppt alltid jämföras med skivor man släppt i det förflutna, det kan inte vara ett idealiskt tillstånd. Det måste, rent spontant, vara ett ok att bära. I Scott Kannbergs fall verkar det inte bekomma honom över huvudtaget. Som en av frontmännen och grundarna till ett av […][...]

Nästa helg hålls Way Out West för tredje gången i Göteborgs Central Park. Missa inte följande: Agnes Arpi: Robyn (Flamingo fredag 17:40) Kleerup i all ära, men på fredag hoppas jag på att få återuppleva Fucking Åmål-känslan genom Robyns 90-tal. Om hon dessutom spelar Handle Me och Who’s That Girl är fredagen biff. Laakso (Linné […][...]

Att lyssna på The Guilty Office är lite som att träffa en gammal barndomsvän. Denne struntar fullständigt i att du har skaffat någon slags cred, köpt nya kläder och snöat in på afrobeat, för han eller hon har sett dig hafsa omkring med illasittande Converse och talfel alldeles för länge för att revidera sin uppfattning […][...]