De första tre albumen Funkadelic spelade in under perioden 1970-71 med Bernie Worrell och kanske framför allt Eddie Hazel som George Clintons främsta kreativa partners är nödvändig lyssning för alla som någon gång sagt att hän gillar psykedelisk rock, soul eller funk. Det tredje och sista albumet i sviten, Maggot Brain, är den här upplagan […][...]

På omslaget står tre herrar i vita kavajer skräddade för en stund med en cigarett i hand. De bär svarta Zorro-masker och ser påklistrat allvarliga ut, redo att brista ut i ett asgarv. Vecklar du ut omslaget ser du hur de leker arga leken med en orm och röker cigg tillsammans med en apa i […][...]

Om du tycker att Parliament-Funkadelic-familjeträdet är snårigt är det ingenting mot August Darnells. De färgglada discodrinkarnas stormästare och hans lika vilt sprakande kumpaners musik gick in i och ut ur varandras liv på ett vis som lär krävas ytterligare en handfull volymer innan vi kommer i närheten av en någorlunda representativ bild. Egentligen kan jag […][...]

Om fiskmåsen var ett elektroniskt ljud skulle den låta precis som introt till Sa-Ra:s albumdebut (minus handklappet som välkomnar den). Det är ljudet av perfektion som sakta flyger mot lyssnaren. Svalt efterlängtat, nästan bortglömt. För drygt två år sedan talades det om Sa-Ra i samma andetag som Plant Life. De symboliserade den nya vågens funk […][...]

The Coup startades som en trio redan 1992, blev en duo någon gång runt 1994 och börjar nu alltmer likna Boots Rileys soloprojekt. DJ Pam the Funkstress turnérar inte längre tillsammans med Boots även om hon lägger lite scratch på senaste albumet ”Pick a Bigger Weapon” som släpptes i våras. The Coup är förmodligen fortfarande […][...]

Den här dubbeln var tänkt som den storslagna återkomsten. En skiva Funkadelic, en skiva Parliament. P-funkens tvillingband förenade en gång för alla. Så blev det nu inte. På fler sätt än ett. För den som följt George Clinton och hans turnérande funkcirkus under de senaste åren är den här skivan ändå ingen överraskning. Det handlar […][...]

Det är precis i början av 70-talet. Holland-Dozier-Holland har för första gången tröttnat på Berry Gordy och lanserat egna etiketten Invictus. De signar lite på måfå allt som de hört talas om i korridorerna på Motown. George Clinton har i sin tur tröttnat på att försöka få Gordy att köpa hans låtar eller att spela […][...]

Innan konserten är jag lite orolig över den korta speltiden. Enligt programmet har festivalens samtliga artister nämligen en och en halv timme på sig. Jag minns hur snopet det kändes när p-funkcirkusen precis blivit varma i kläderna och fick avbryta sin spelning efter ungefär den tiden på Skeppsholmen härom året. Det ska visa sig att […][...]

Att Snoop hade något riktigt stort på gång till sin första skiva i full frihet anade jag redan när jag hörde ”Tha Last Meal”, sista släppet på No Limit. Men aldrig någonsin hade jag vågat hoppas på det här. Snacket inför skivan har mest handlat om hur Snoop Dogg slutat att både röka på och […][...]

Jag kan inte hjälpa att jag känner det som Plastic Fang är en mellanskiva. Och faktiskt JSBX sämsta på tio års aktiv karriär. Men det är mer bedömt efter en JSBX-mall än något annat. Antagligen kommer det talas om att yngre förmågor sprungit om dem i bluesig rock'n'roll, men det är inte riktigt så. The […][...]