Nappy Roots har sedan första skivsläppet 2002 förädlat hiphopen med det allra finaste av country rap. På de två senaste plattorna har de med låtar som On My Way To GA, Small Town och Ride delat med sig av Kentucky för alla som vill lyssna. Jag älskar Nappy Roots för deras sympatiska röster, de som […][...]

När jag försöker erinra mig lyckade dubbelalbum blir listan inte särskilt lång. Men bland dem jag kan komma på tänker jag kanske främst på The Clashs fulländade London Calling, som när allt kommer omkring bara var ett dubbelalbum när det släpptes på LP. Med sina dryga 60 minuter platsar alla låtarna på en CD-skiva. Andra […][...]

Beyoncé rör sig mot en del spännande delar av musikkartan på 4, även om det vid en första anblick kan verka tvärtom. Balladerna känns många bland de få, tolv, låtarna, och de flesta passar det fint att sätta power framför, men man märker fort att 4 är ett gediget och stundtals äventyrligt verk. Disco, tjejgruppspop […][...]

Hur mycket mer eller mindre spretigt virriga men också ofta lysande skivor Squarepusher än har släppt genom åren har behovet att gå tillbaka till sina musikaliska rötter och leka loss på basgitarren på de senare blivit allt mer tydligt. Nästan så att det är först som virtuos bakom basistens bas som Tom Jenkinson verkligen kan […][...]

När jag efter sisådär tre års väntan äntligen får sätta på mig hörlurarna och låta Big Boi:s efterlängtade album Sir Lucious Left Foot… The Son of Chico Dusty träffa trumhinnorna handlar upplevelsen nästan lika mycket om det jag får höra som om det jag inte får höra. Efter en lång strid med sitt gamla, och […][...]

2010 ser ut att bli ett hyperintressant hiphopår för den amerikanska södern. T.I. är en fri man igen, och det lär inte dröja länge innan han är tillbaka med ett nytt släpp. Ludacris, Bun B och pojkarna från OutKast ska släppa skivor, och B.o.B är en av årets mest intressanta albumdebutanter. Det bästa hoppas jag […][...]

Decenniet började med en lättnadens suck. Hysterin över millenieskiftet resulterade inte i jordens undergång utan i en och annan avstannad hiss. 1 januari 2000 var den första dagen på vad som skulle komma att bli världshistoriens värsta decennium, enligt Time Magazine (1350-talets digerdödsoffer skulle kanske argumentera annorlunda). Världen är på väg att gå åt helvete […][...]

1. Jay-Z The Blueprint (2001) 2. Aesop Rock Labor Days (2001) 3. Edan Beauty and the Beat (2005) 4. Qwel & Meaty Ogre Freezer Burner (2007) 5. El-P – I’ll Sleep When You’re Dead (2007) 6. Aesop Rock None Shall Pass (2007) 7. Eminem The Marshall Mathers LP (2000) 8. Qwel & Maker Harvest (2004) […][...]

När jag kollar igenom den här listan ångrar jag mig redan. Det är massor som jag missat, Arcade Fire och Fannypack som Ola smidigt fick med på sin lista. Så många skivor, så mycket bra musik. Så gott det går att lista decenniets bästa album. Här är min lista: 01. Animal Collective – Merriweather Post […][...]

Som alla andra i redaktionen förmodligen också kommer att konstatera är det förstås fullständigt omöjligt att plocka ut de 50 album jag tyckte bäst om de senaste tio åren. Dessutom i rangordning. Kort sagt skulle rätt mycket kunna kastas om i den här listan. Framförallt ju längre ner vi kommer. Det finns säkert 50 kandidater […][...]