Trent Reznor är lycklig den lille jäveln. Det är naturligtvis frustrerande. Det var under hans mest ångestridna år jag fick det jag älskar mest från Nine Inch Nails. Han stred mot djup depression med nihilism, droger och att inte titta bakåt. Inspelningsplatsen för hans kommersiella genombrott, The Downward Spiral, valdes delvis för att det var […][...]

Någon slags bra indikation om du var någon att räkna med under nittiotalet var om man bjöds in för att göra sin egen MTV Unplugged-spelning, MTV:s livekoncept där artisterna förväntades framföra sitt material utan elartiklar (annat än mikrofonerna). Även om det var lite sisådär med renlärigheten så kom showen att bli en musikaliskt nog så […][...]

Jag vet inte om trion Matt Parker, Chris Amblin och Ayu Okakita skulle hålla med om påståendet att det är väldigt svårt att peka ut ett specifkt sound som kännetecknar Nedry. Men när man på deras debut kastas från elektronisk valiumambient till skenande distade rockgitarrer via ett stop i främre Orienten inom loppet av ett […][...]

Trummor & Orgel Visions Cosmos/Bonnier Amigo Avskalat och pampigt på en och samma gång. Angenämt i alla fall. Myspace André Wall Barcelona Diaries Little One Creations/Musikhelp Pop, rock och ett uns av folk. Myspace Alexander Durefelt Hearts on Repair LOMA Recordings Smått dramatisk och (mestaldes) akustisk rock. Myspace J-Son Never Half Stepping Same Blood/Sony Music […][...]

Tyvärr har han ju blivit allt det där som han inte skulle bli. Jag stod framför Trent Reznor, den artist jag satte högst av alla i många år, och känner nästan ingenting. - Kal Ström om Nine Inch Nails på Arvikafestivalen[...]

Jag hade ärligt talat inga större förväntningar på Arvikafestivalen i år. Arrangörerna har jobbat hårt för att undvika känslan av Depeche Mode-konsert med massor av förband. Och visst imponerar bokningarna på de stora scenerna med namn som Nine Inch Nails, Röyksopp, Fever Ray, Korn, Fleet Foxes och Santigold. En på många sätt imponerande lista. Ändå […][...]

Tyvärr har han ju blivit allt det där som han inte skulle bli. Jag stod framför Trent Reznor, den artist jag satte högst av alla i många år, och känner nästan ingenting. Han står där i kvällningen och ångar. En biff. En jock. Naturligtvis får en artist förändras, men det här Nine Inch Nails var […][...]

Första intrycket av Arvikafestivalen 2009 är lite att festivalen växt ur skorna, och dessutom drabbats av lätt hybris på köpet. Långa omvägar, omöjligt att få tag i vatten, omöjligt att duscha, allmänt krångliga arrangemang. Men visst, man lär sig. Området har till detta år utvidgats, Vintergatan har flyttats så långt bakåt som det bara gick […][...]

Efter att nästan ha varit uträknade men rest sig i sista sekunden kom Arvikafestivalen tillbaka, starkare än någonsin, och kör återigen för full gas. 2009 kom styrkebeskedet som bekant tidigt, då man ryckte åt sig Depeche Mode när årets festival fortfarande var i larvstadiet. Med andra ess som Nine Inch Nails sista (nåja, det återstår […][...]

Det som fascinerar mest när jag lyssnar igenom The High End of Low är hur harmlöst det låter. Hur märkligt hela släppet känns. Från omslaget som liknar någon av alla bootleg-skivor som kommit ut de senaste åren med Manson i färgat ljus på framsidan. Det låter lite trött och håglöst. Men samtidigt habilt. Och det […][...]