Äntligen skulle 1990-talets svenska pop-våg åter skulle skölja över mig. Mitt i denna ibland vedervärdiga hype för halvtaskig rock. Popen skulle tillbaks upp i sadeln och visa alla jeansklädda överklassynglar från New York att allt inte behöver låta skitigt och punkigt, det finns saker som inte kommer från universitetet och ändå är poetiskt. Saker kan […][...]

I put my machine in drive and head out in to the night Force fed with desperate lies that I can't swallow no more They're the ones that profit We're the ones that pay And all we got strength left to say is Don't take our TVs away What they've done to us It's unforgivable […][...]