Det är ödesmättat att gå in på Dramaten. Man blir nästan matt av att bara se sig om i lokalerna. Det är guld och jugend och historietyngt. I baren med Carl Larssons takmålning står dramatenchefen Marie-Louise Ekman med gemål och samspråkar med Örjan Ramberg till första teaterringningen manar till sittning. Det är en helt värdig […][...]

Bäst nog titta åt ett annat håll. Man kan se på en vacker duk t.ex. sirligt broderade rosor gammaldags silkehjärterött i olika schatteringar Man har en TV, ganska snygg modell, en väggbokhylla, en ryamatta, ett smutsvitt skåp, en halvvissen blomma, en bordslampa som inte funkar. Tja: tavlor, böcker, sladdar, pennstumpar, solkiga underkläder, skruvar, sytråd, tomma […][...]

Mathias och Andreas Lindgren har samlat ihop några av de skönaste artisterna och gjort en murrig skiva med musik för barnsliga människor. Kanske inte lika mycket för barn som för barnsliga. De som får ut mest av detta är nog vi föräldrar med kreddkoll som i vår egen värld gärna lyssnar på de som är […][...]

Martin och Mattias ska inte spela ihop längre. Det känns tråkigt. Det hade varit en sak om de blivit lata efter framgångarna och nöjt sig med att industrialisera processen och bara kört per automatik enligt principen ”in med en mer eller mindre obskyr låt av ikonförklarad rocker – ut med en mallad, formpressad Hederos-och-hellbergare”. Då […][...]

Gränsen mellan pretentiös och patetisk är hårfin. Så hårfin att både den ena och den andra människan trillar över gränsen. Det är inte alltid den gränsen är farlig att bryta, inom operan görs det ständigt med ganska spännande resultat. Jag tyckte om Håkan Hellströms första skiva Känn ingen sorg för mig Göteborg. Tyckte om kanske […][...]

Martin Hederos och Mattias Hellbergs andra skiva inleds med titellåten ”Together in the Darkness”. Den börjar som en vaggvisa. Spröda pianotoner kompar en försiktigt sjungande Hellberg. Sedan växer låten fram för att med hjälp av vackert blås likna en psalm eller en begravningsmarsch från centrala Europa. Knappt fyra minuter in är jag frälst igen. Återigen […][...]

”Tjugofem år på vägen, tjugofem år i studion tjugofem år i loger och på scener Jag hör ett c-maj-ackord krascha ner i skogen Bussarna rullar i artärer och vener Nånstans längs vägen blev jag kvar i ett hotellrum och jag minns inte längre var så jag fortsätter åka från stad till stad som om jag […][...]

När Freddie Wadling släppte sin förra skiva ”Skivor till kaffet” skrev Fredrik Welander: ”Snälla Freddie Wadling, fortsätt med det som gjort att vi uppskattar dig. Vidareutveckla Fläskkvartetten och andra spännande projekt, men fortsätt inte på det här spåret.” Det var inget gott omdöme, men till viss del stämde det om ”Skivor till kaffet”. Wadlings nya […][...]

Martin Hederos från Soundtrack of our lives och Mattias Hellberg, med förflutet i Hellacopters, går in i en studio i Karlstad, mitt under den mörkaste av årstider. Med piano, munspel och sång spelar de in åtta låtar av klassiska låtskrivare som Lou Reed, Tom Waits, Willy De Ville och Bob Dylan. Slutresultatet är stort. Skivan […][...]