Infernaliskt James Last-piano uppspeedat med en synthesizer. Jag tänker osökt på Brian De Palmas Phantom of the Paradise (som av någon outgrundlig anledning ska bli uppdaterad för 2000-talet) eftersom ljudbilden känns lika bisarrt overklig och psykedelisk som det vackra dramat om en pianovirtuos som får sitt ansikte deformerat av en kokande vinylgryta. Fylld av hämndbegär […][...]

Att två människor finner varandra, förälskar sig och byter ringar är inget unikt. Inte ens om deras rötter hör hemma på två olika kontinenter. Att amerikanska LaDonna Adrian Gaines och österrikaren Helmuth Sommer gifte sig under sjuttiotalets första år är i sig inget händelse som letar sig in i historieböckerna. Men i just det här […][...]

Det här är en oerhört löjlig skiva. Riktigt fånig, sprallig, tramsig och spånig. Definitivt inget för stela snubbar rädda att tappa fattning, hållning eller mask. Hoppas att du har förstått? Earl Zinger kokar sin knastroniska soppa på Lee Perrys dubspik, Ennio Morricones spaghettisurf, George Clintons färggladaste funkskruvar och Prince Pauls allra spralligaste hiphoprötter. Sen reder […][...]