Ångest. Det är ganska mycket sådan på The Legends nya album Over and over. Krypande, svidande, svartsynt ångest. Ja, allt det där som kännetecknar just den känslan. Minnen, saknad, mörka hål, ensamma nätter, droger, alkohol. Johan Angergård har själv förklarat ”Jag spenderade halva förra året med ångest och tala om ångest och jag gjorde en […][...]

Så var det maj och den där månaden med konstigt väder har gått förbi. Och som vanligt är det dags för oss på redaktionen att utpeka vad vi tyckte var bäst. Cursive Mama, I’m Swollen (album) Förväntningarna efter 2006 års Happy Hollow var skyhöga och förhandsexet infriar dem med råge. Med släppdatum 1 juni kan […][...]

Med 30 år i musikbranschen har Bob Mould byggt upp ett anseende större än de flestas. Efter att ha satt standarden för all nutida indierock med det banbrytande punkbandet Hüsker Dü gick han vidare till powerpop och projektet Sugar. De senaste 15 åren har han ägnat åt att spela in bekväma soloskivor, och nu är […][...]

På drygt tio år har Kenny Anderson, alias King Creosote, släppt över fyrtio album. Fyrtio. Hade han varit Ryan Adams hade man sagt att det inte borgar för någon kvalitet direkt. Det är svårt att veta var man ska börja, om man ska sluta, vad som är grejen. Flick the Vs är grejen. Den lille […][...]

Jag tycker att nostalgi är överskattat. Det är något synnerligen unket över folk som inte kan släppa hur coola de var i gymnasiet, i lumpen eller på Emmabodafestivalen 1995. Nej, istället för att grotta ner sig ska man se till att den kommande dagen blir lika bra som det som varit. Carpe diem, som jag […][...]

Det är snart ungefär två år sedan The Mary Onettes släppte sitt självbetitlade och superhyllade debutalbum (och undertecknad var med i hyllningskören). Trots att det inte känns så längesedan blev jag oerhört glad av att höra att det var nytt på gång, och ännu gladare av att höra konstverket i fråga. För The Mary Onettes […][...]

Let’s Get Out of This Country slog ner storsläggan över älskare av skotsk pop för tre år sedan. Camera Obscuras tredje album var ett genombrott av sällan skådat slag och känns fortfarande aktuellt och lika jävla älskat som då. Går det tre månader utan att du hört Lloyd, I’m Ready to Be Heartbroken har du […][...]

Det har blivit dags för Sarah Assbrings tredje skiva under alter egot El Perro Del Mar. Det rör sig om ett sju spår kort konceptalbum om kärlek (!), och den här gången är det något som har hänt. Detta något är förmodligen Rasmus Hägg. Studio-medlemmen har nämligen slagit sina påsar ihop med Assbring och skapat […][...]

”Man håller andan när han går förbi en på gatorna i Göteborg”, förklarade en bekant för mig över en öl för några år sedan. Sedan skakade han förundrat på huvudet, drog handen genom sin quiff och fäste blicken någonstans i fjärran, troligtvis Manchester. ”Nicklas Franke”, sade han högtidligt, ”är Gud”. Av ovanstående framgår två saker: […][...]

I videon till Looks and Talent (Don’t Always Go Together) står Julian Brandt och fåndansar i trendtöntiga solglasögon medan Paulinda Crescentini ser lite osäker ut där hon sjunger med. Ironi, tänker jag, men jag tror inte att det finns så mycket ironiskt med musiken. Eller kanske lite. Men det är inte viktigt just nu. Call […][...]