The Horrors har kommit långt sedan 2007 års debut Strange House. Vid den tidpunkten tycktes Southend-bandet närmast inkarnationen av pose i form av nihilistiskt skrän med större fokus på frisyrer och stuprör än på musiken. Personligen fann jag dem tämligen outhärdliga. The Horrors’ raison d’etre kändes mest som att få tag i pengar till hårspray. […][...]

Man måste ju gilla KMFDM för att de är så absurt konsekventa. Till och med när de gör en skiva tillsammans med en annan artist väljer de en med fem bokstäver i namnet för att inte bryta ordningen (KMFDM vs SKOLD). Även om det inte var så från början (What Do You Know, Deutschland? och […][...]

Det var bara en låt som jag överhuvudtaget var intresserad av att höra under 2009 års Melodifestival. Alcazars, förstås. Ända sedan genombrottet med makalösa Chic-produktionssamplande Crying at the Discotheque har Alcazar sprutat ur sig snygga och välsittande dansgolvsbagateller på löpande band. På bästa Motown-manér har man sett till att proffs finns både framför och bakom […][...]

Det här är ju inte jag någonstans. Egentligen. Han som ser ut som Håkan Hellström med Housemartins-frisyr och Philip Oakely-röst. Hon som ser ut som den där systern som har ihop det med Henrik Schyffert (eller om det är systern som inte alls har något ihop med Henrik Schyffert). De. Inte systrarna där ena halvan […][...]

Nu ska ni få höra. När jag bodde i London och min tilltänkta i Johanneshov brukade vi skicka små paket mellan oss. Det kunde vara allt från tolvsidiga funderingar på linjerade A4 till nittiominuters kassetter med ännu fler funderingar. Eller rent svammel. Breven från mig var nog mer svammel än funderingar. Lite senare flyttade jag […][...]

Det är på något sätt helt naturligt att Dub Sweden får släppa sin debut just i början av 2003 efter ett par års demoharvande. Musiken från det tidiga åttiotalet är nästan mer rätt än den var då. Där hammondorgeln för några år sedan hade sin självklara plats bredvid gitarr, bas och trummor har nu analoga […][...]