När jag anländer till redaktionens camp på fredagen står solen högt över festivalen som det gått tolv år sedan jag besökte senast. I programmet finns inga band jag springer benen av mig för att absolut se, men efter att snabbt ha satt upp tältet skyndar vi oss ändå in för att se Ingenting på Apollo-scenen. […][...]

Det som enligt planeringen skulle bli en dag i den svenska indiens tecken blev i praktiken en lång förmiddag fram tills att Laakso gick på Andromeda klockan 18, som ersättare för Shiny Toy Guns. Förra året fick Arvika stå över till förmån för annat, så följaktligen missade jag den tydligen vansinnigt fullsatta spelningen de gjorde […][...]

En del har hänt sen första gången. Mellan den omyndiga, svarthåriga popsnöreupphånglande extatiska förstagångsbesökaren och nu. Visserligen har kanske inte överdrivet många år egentligen passerat, men festivallivet har nog tappat lite av sin charm. Jag är inte längre sugen på att komma till campingen tre dagar innan själva festivalen. Jag blir lite sur om jag […][...]