Nej, säger Everlast (som också går under alter egot Whitey Ford, Erik Schrody står det emellertid i hans födelseattest), titeln på den nya skivan anspelar inte på Bruce Springsteens The Ghost Of Tom Joad. Snarare ger den uttryck för ett medvetet val att distansera sig från den tillbakalutade akustiska ljudbilden som närapå blivit ett artistiskt […][...]

Är det någonting man lärt sig under åren är det att inte räkna ut Mr. Snoop. Och som alltid är det förvånande hur han lyckas leverera år efter år och fortfarande behålla sin status trots mängder av usla filmer och tv-serier. Fast kanske är det ännu mer förvånande hur han lyckas hålla sitt flow och […][...]

När den politiske industrijazz-rapparen blir gammal blir han… baktaktsproggare. Michael Franti inledde karriären i industrijazziga Beatnigs, fortsatte i Public Enemys kölvatten som en del av Disposable Heroes of Hiphoprisy och landade snart i politiska jazzfunk-combon Spearhead som han använt som plattform sedan dess. Han har sjungit ordet ”revolution” fler gånger än Dennis Lyxzén, så det […][...]

Tänk dig en massa rumpskakande bitches, forties, vräkiga lowriders, designersmycken i massor, solsken, Venice beach, pastellfärger, poolpartyn, g funk, basketplan i källaren och Hype Williams. Släng sedan ut allt det och möblera om scenen med nedgångna innerstäder, uteliggare vid brinnande tunnor, Last Poets, köer till socialen, snöglopp, bitande kyla och livstrött uppgivenhet. Allt fångat på […][...]

Discjockeyn var för discon vad James Brown var för funken. Den tändande gnistan för en ny genre. Det var DJ:n som bestämde vad som skulle spelas på diskoteken och som på så sätt definierade vad som kom att bli disco. Skivspelarna och tolvtumssinglarna var hans verktyg. Nästan ett decennium senare var DJ:n en lika viktig […][...]

Var Timbaland hittar sina rytmer och ljud har jag ingen aning om. Efter att ha hört Missy Elliotts Miss E…So Addictive tidigare i år blev jag övertygad om att det i alla fall inte är i vårt solsystem. När han sedan snickrade ihop We Need A Resolution åt Aaliyah kliade jag mig bara i huvudet. […][...]

Det har tagit ett tag att ta sig in i Everlasts nya album ”Eat at Whitey's”. Måste erkänna att jag från början tyckte att det var en ganska tråkig och intetsägande skiva men den har efterhand vuxit till sig och jag tror att jag nu så smått börjat förstå vad det är det handlar om. […][...]

Jag gjorde en ny bekantskap i början av nittiotalet under en sommar som jag i stort sett spenderade på basketplanen. I House of Pain gjorde Everlast och de andra vitingarna gungande hiphop som fick mig att hoppa upp och hoppa ner. Och flera somrar efter det när jag och mina vänner svettades och blödde på […][...]