Raphael Saadiq har för mig alltid varit en i gruppen av soulartister som jag egentligen borde gilla men aldrig riktigt lyckats förstå storheten med. Lika mycket som jag berörs av Angie Stone, Jaheim, Erykah Badu och Dwele, lika lite känner jag för till exempel R Kelly, Macy Gray och Donell Jones. Varför det är så […][...]

När jag satte på den här skivan första gången hade jag en sån där ”jag har tappat tron på ny musik”-dag. En sån där vecka då jag bara ville lyssna på favoritskivorna från 70-talet och aldrig mer gå in i en skivbutik. ”Det finns ingenting som låter nytt i alla fall”. Sen kom första reaktionen: […][...]