Jag fick nöja mig med två dagar, några fantastiska konserter (Erykah Badu, Leela James, Titiyo och Raphael Saadiq framför allt) och ett oförglömligt möte på Skeppsholmen. En späckad lördag och en lite lugnare söndag. Det är så här jag vill minnas dem med hjälp av lite återvunnet kvitter och en serie bilder.

Overkligt fin dag på Skeppsholmen: Me’Shell, Leela, Timbuk & Damn!, Gilberto, Titiyo, Estelle mfl
- Tweet 2701591027

Anders Widmark Transformation har rullat igång #sthlmjazz med tjockt sväng med rejäl soulbluesbotten.
- Tweet 2705162304

”I wish I was better at conversation. I’m not much of a talker.” – Me’shell
- Tweet 2705817736

Nej! Den förbannade ”Don’t Speak”-covern. Att bryta sönder den med baktaktsjazz hjälper inte.
- Tweet 2706414688

Händerna i luften. #sthlmjazz älskar Timbuk.
- Tweet 2707081424

Magdalena Konefal öppnar svagt, men tar sig. Kompbandet The Rebirth Station är i desperat behov av en stylist.
- Tweet 2707927780

Allsång på Skeppsholmen med Jr Walker All Stars. Så där, ärligt talat.
- Tweet 2709276822

Dagens mest missnöjda blir killen som tror att superproducer Solar är MC Solaar.
- Tweet 2706011145

Gilberto Gil spelar och regnet faller.
- Tweet 2710309214

Tusen julshower har gjort Titiyo säker att hantera en gladlynt publik, men frågan är om inte materialet mått bättre utan snack?
- Tweet 2711667017

Det är klart att Estelle har två väldigt korta manliga dansare/sångare i vit skjorta, svart slips och solglasögon.
- Tweet 2712302074

Raphael Saadiq har Skeppsholmen i ett järngrepp. Kan Joss Stone matcha och toppa? Jag tvivlar.
- Tweet 2723585776

Men det är klart gör man en grej på ”I Got The Feeling” är man A ok i min bok. Hoppas Joss håller sig från MJ.
- Tweet 2725515302

Äh. Jag kan inte hålla mig. Erykah Badu. Supreme being.
- Tweet 2728111916

Jag och max 20 andra i ett rum med Erykah Badu. Hände det nyss? Ja faktiskt. Märkligt.
- Tweet 2729308064

Mer om Sthlm Jazz Fest 2009:

• Rebecka om de tre första dagarna
• Pontus om lördagen
• Karin om Joss Stone och lite annat

Festivalen drog till sig en mogen äldre publik, trots bokningar som även passade oss kids fantastiskt bra. Joss Stone, Erykah Badu, Raphael Saadiq, Guru och Estelle på Sveriges bästa festival. Trots att det har hänt och att jag upplevde det känns det nästan som en omöjlighet.

Estelle, som fick det något pressande uppdraget att ersätta Lauryn Hill, gav en oerhört bra spelning. Med stor humor och bra samspel med band och kör fick hon igång publiken ordentligt. På de två album hon har gett ut hittills finns det många starka låtar, och många höjde sig till oanade höjder live. Estelle fick stundtals publiken att nästan vika sig av skratt under mellansnacken, för att sedan studsa, vifta och skrika under låtarna. Helt klart en duglig kompensation för de delar av hiphoplegenden Gurus set som var mindre bra.

Lördagen var en fin dag på Skeppsholmen, med ett underbart slut, men det var söndagen som bjöd på det allra bästa. På Stora Scenen följdes Raphael Saadiqa upplyftande spelning, där han bjöd ordentligt på sig själv i form av ursnygg gul kostym, jazzsprattlande lemmar och allsångsledning, av Joss Stone och Erykah Badu. Helt galet.

Saadiq var enastående, och bjöd till min glädje på mycket av hans senaste album, The Way I See It.

Joss Stone, ett mirakel i sig med en underbar känsla för musik och artisteri samt en helt makalös soulröst, var festivalens absoluta topp. Mina förväntningar var överenorma, men ändå lyckades Joss leva upp till dem. Med en hel del nya låtar, som lovat oerhört gott inför kommande plattan, samt en blandning av spår från första, andra och tredje skivan gick det inte att hitta fel i valet av spellista. Superhitten You Had Me, gudomliga Music, bästa låten Tell Me What We’re Gonna Do Now och extranumret Right To Be Wrong var de absoluta topparna under Joss spelning. Jazzfunkiga Put Your Hands On Me och Tell Me ‘Bout It gjorde sig givetvis väldigt bra live också.

Joss Stone trivdes på scenen och framförde sin älskade musik lika mycket för sin egen skull som för våran. Hon är en solklart liveartist. Hennes studioalbum innehåller tajta instrumentaler, men Joss håller sej inte innanför några väggar. Hon låter sin röst ta över där den själv vill. Hon följer med i musiken och skapar en fantastisk känsla. På scen, barfota och med en blomma i det utsläppta håret, var Joss förtrollande. Hennes röst gick från lätta, men ack så frälsande, hymningar till långa wailningar till energiska soulskrik. Såhär i efterhand känns hon inte helt mänsklig, men under den stunden hon stod på scen igår var det så levande som det kan bli.

Extra kul var det när Joss talangfulla musikgeni till pojkvän, Raphael Saadiq, klev upp på scenen. Paret framförde något som tycktes vara åtminstone lite improviserat, då de retade varandra genom att sjunga om tidigare kärleksaffärer. De bjöd på en hel del skratt, och en konsertupplevelse utöver det vanliga. Raphael Saadiq och Joss Stone på samma scen, på Skeppsholmen i Stockholm, är något att hålla i minnet.

Tyvärr var jag tvungen att gå så tidigt att jag inte hann se hela Badus spelning, men den halvtimmen jag såg av henne, plus det oändliga DJ-introt, var sinnessjukt bra och kul. Jag tvivlade aldrig på att Badu skulle dra all uppmärksamhet till sig bara för att hon är så utomjordiskt cool, men att hennes musik och sång var så fantastisk som den var var en liten överraskning för mig. Det var funk, soul, jazz och R&B – och det var hundra procent hiphop.

Efter en bra start på dagen rör jag och mina vänner från Göteborg bort mot Leela James som inte gjort så extremt stort intryck på mig tidigare när det gäller studioinspelningar. Men shit vad hon drar igång showen och bara studsar in på scen redan innan klockan ens har slagit 16.00. Som en 45 år yngre Tina Turner. Bandet är med, publiken är med och framförallt har hon en strålande röst. Hon kör flertalet rivigare versioner från hennes senaste skiva och varvar upp med hennes senaste coverskiva då publiken får höra No Doubts Don’t Speak och armhåret reser sig på min granne. Men roligast blir showen när hon drar upp ett trettiotal personer ur publiken för att dansa med henne. Och en kille med rosa solbrillor, solgul t-shirt och skotskrutig kilt flexar grymma moves och moonar inför publiken. Eftermiddagsunderhållning på hög nivå helt enkelt. Sedan avslutas showen dock lite lamt med den obligatoriska Michael Jackson-hyllningen som sedan kommer att fortsätta under hela dagen. Men hon väljer inte att spela några covers utan sätter helt enkelt på en cd-skiva och dansar med.

När spelningen slutar är det bara att byta plats till den stora scenen där Timbuktu & Damn! har gjort sig i ordning i vit skrud. Showen startar med lite låtar från senaste skivan innan man går in på säkra kort som Det löser sig, Alla vill till himmelen och Babylonsjukan. Man plockar under konsertens gång upp gästartister som Supreme, Promoe och Pauline. Timbuk river av förvånansvärt tajt moonwalk (Vi som följer P3 Hiphop har väntat på att få se det live.), snackar stockholmska, ber till solen och levererar inövade danssteg i grupp. Det känns helt klart som en av de bättre spelningaran med skånelaget som jag varit på, och då har man ändå sett de ett antal gånger. Det flörtas med mängder av genres och stilar som vanligt. Lite förvånande är det kanske att man väljer att kicka en låt med autotune och rappa över house-beat. Som Timbuktu redan har dödsförklarat vid flertalet tidigare tillfällen. Då blir det bättre när bandet kanske väljer att hinta lite åt Guru med att spela blåset från Gang Starr-samplade Ex Girl To Next Girl.

Efter tre spelningar börjar benen bli lite trötta och magen ropar efter mat, men inte efter papptallriksmat för 85spänn. Så det blir en chorizo och Loka i sann festivalanda innan JR Walkers All Star Band ska leverera på stora scenen. Men tyvärr så blir intresset inte särskilt stort då det mer blir en coverbandskavalkad som skulle göra sig lika bra på Allsång på Skansen. Även om många fina låtar känns igen. Istället sparas krafterna till Guru och hans hemska kollega ”superproducenten” Solar som skall köra med sitt något missvisande tremannaband 7 Grand Players. Efter att muntligt fått berätta för mig om presskonferensen och Gurus stora ego och trista egenupplevda konserten på Pusterviksbaren för några år sedan är förväntningarna på min gamla favorit inte särskilt höga. Och visst blir det lite av ett bottennapp, efter att ha rivit av Mass Appeal som första låt där basen var så hög att man inte ens hörde den ljuvliga slingan fortsätter det med självrunkande av sitt bolag och förnekande av en av hiphopens största, DJ Premier. Men 43 åringen rör sig nästan lika smidigt som min 91åriga mormor stundtals och behöver fills-hjälp vid nästan varenda rad av sin nya producentkollega. Bäst blir det såklart när de lirar gamla goda Gang Starr-klassiker från 90-talet. Men överlag är det en stor besvikelse, och det gör lite ont att säga det.

Efter en halvtråkig spelning som slutar i regn är det dags att se Brasiliens solstråle Gilberto Gil i regnet. Han börjar lite väl slött och det blir mest att stå och småprata och flexa lite danssteg. Polka någon? Men det är minst sagt imponerande av att en kulturminister lyckas med en sån suverän konsert och charma publiken. Tänk Leif Pagrotsky, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin så inser ni snabbt hur jävla dödstrist det hade blivit om en svensk politiker gjort en musikalisk karriär. Men det blir det inte här, mannen som är för slopande av upphovsrätt avslutar galant med att bränna på med lite mer svängigt ös och kraftigare röst samt kastar ut blommor till publiken och kastar slängkyssar ut över publikhavet.

Sen var jag för trött för att orka bry mig om Titiyo-spelningen och sätter mig med dagens femte kopp kaffe och lyssnar från presstältet istället. Innan kvällens stora britt Estelle skall inta stora scenen och sista akten, och som hon gör det. Utan några egentliga förväntningar, med ett grabbgäng i ryggen, ett par maxat höga stilettklackar, stentvättade jeans och urringad topp tar den 29-åriga damen över scenen med sin röst och sitt mellansnack. Tillsammans med hennes störtsköna dans- och sångduo. Två killar med mjuka höfter och röster, solbrillor, vita skjortor och svarta slipsar. Vi får höra hitsen, Michael Jackson-tributen även här och livearrangerade låtar. Imponerande roande faktiskt. Och ironiskt nog lyckas ett fylleragg bredvid mig stjäla delar av uppmärksamheten just då Estelle berättar om hur fördjävliga killar kan vara. Ett bra avslut på en lång och bentrött lördag helt enkelt. Nu väntar en lite kortare men minst lika spännande söndag.

Bäst: Leela James
Sämst: Guru, Solar and the 7 Grand Players
Övrigt: Död åt 55-kronors öl på burk och paraply på livekonserter.

Men även om man inte kan förneka Dr. Johns historietyngda repertoar lyckas det aldrig riktigt lyfta. Dels beror det på sammanhanget – en ensam doktor vid ett piano gör sig inte allra bäst som trivsam eftermiddagsunderhållning på en festivalscen i gassande sol – men en mer besvärande faktor är den totala bristen på temposkiftningar. Autopiloten är i från första början, och Dr. John verkar inte vara överdrivet intresserad av att nå ut utanför hattbrättet. Folk slänger några pliktskyldiga ögonkast mot scenen då och då, men frånsett de dedicerade skivsamlarna längst fram är det inte många som är nämnvärt exalterade efter den inledande kvarten.

Piggare är kvällens nästa New Orleans-son, Allen Toussaint, som tycks vara på tämligen bra humör där han glider in i snajdig kostym och stilfullt anarkistisk svintofrisyr. Tillsammans med ett lika välklätt band spelar han sig igenom ett urval av sin digra låtkatalog. Tyvärr slarvas många av hans bästa låtar bort i ett meningslöst medley för att ge plats åt nya låtar och obligatoriska solonummer från bandmedlemmarna. Man kan knappast klandra Toussaint för att han är en smula trött på Working in the Coalmine, men även om det är jättekul för alla inblandade att skippa halva Fortune Teller till förmån för två minuters basonani hör det inte till konsertens höjdpunkter. För höjdpunkter finns det annars gott om, och det råder inga tvivel om att Allen Toussaint är en sann underhållare vars ålder inte har legat honom i fatet.

Lika respektingivande är The Blind Boys of Alabama. Enhetligt klädda i blå kostymer leds de in på scenen för att bjuda på en väl avvägd blandning av såväl klassiska gospellåtar som något mer nutida element av den amerikanska musikkanon som dominerar kvällen. Gruppen, som har funnits i olika inkarnationer sedan 1939, har hittat den perfekta balansen mellan publikfrieri och klassisk sydstatsfolk, och deras röster är i absolut samklang med varandra. Något mindre upphetsande är då den onödigt AM-mässiga produktionen som för tankarna till dansbandsboogie snarare än bomullsplantage. I just gospelsammanhang är det en fascinerande negativ egenskap.

Festivalens andra dag är mer fokuserad på renodlad jazz, och det är nu dags för en yngre förmåga att äntra stora scenen. Roy Hargrove är visserligen 39, men i sällskapet framstår han som rena ungdomen där han studsar omkring med sin trumpet i högsta hugg. Med sig har han en 19-mansensemble som styrs med följsam precision och ömhet. Bebop, swing, scat och bossa samsas i en blandning som förvisso är neurotisk men ändå så pass skickligt ihopfogad att underhållningsvärdet inte försummas.

Efter en klämkäckt schizofren spelning av vandringspokalen Headhunters är det dags för McCoy Tyner och hans kvartett, som i dag innefattar anmärkningsvärda namn som gitarristen Bill Frisell och saxvirtuosen Gary Bartz. Tyners kraftfulla pianospel, odödliggjort i och med hans tidiga samarbete med John Coltrane, ger regi åt resten av bandet som med precis timing bidrar till att skapa en fullkomligt hypnotiserande ljudbild. Trots att den pyttelille McCoy nästan försvinner under sin basker låter han betydligt mer vital än vad hans 71 år borde tillåta.

Vid sidan av avdankade legender är kanske tributgrupper det vanligaste förekommande fenomenet på jazzfestivaler. Konceptet kan te sig som ett ganska oaptitligt helgerån, men om det utförs av en stackars föräldralös krake som till råga på allt har ammats av sin förebild blir det svårare att döma. Så är till exempel fallet i onsdagens Sing the Truth, en hyllningsgrupp till Nina Simone som leds av just dottern till den mytomspunna sångerskan. Lisa Simone Kelly har med sig stora delar av sin mammas originalband, samt de välmeriterade sångerskorna Dianne Reeves, Angélique Kidjo och Lizz Wright. Med vördnad spelar de sig igenom ett urval av Simones väl tilltagna diskografi. Låtar som Young, Gifted & Black och I Put a Spell on You låter i gruppens tappning både personliga och respektfulla, och förtjusningen är stor bland Sveriges samlade bibliotekarier framför scenen.

Stanley Clarke, Marcus Miller och Victor Wooten har riktat in sig på en annan publik. De tre på sina håll framstående elbasisterna ägnar sig åt den sortens fusionjazz som är totalt obegripligt annat än för invigda, vilket i det här fallet innebär nickande män i hästsvans. Som tur är utgörs en stor del av publiken av just sådana, och de ser mycket riktigt ut att ha en hejdundrande tid. Ju mer avancerad Clarkes slapbas låter, desto häftigare nickar de, och som utomstående får man dra slutsatsen att de energiska bandmedlemmarna levererar precis vad som förväntas. När konserten avslutas med en funkig version av Beat It ser hela publikhavet ut som ett vajande fält av nöjda hårmaner.

Men onsdagens allra största namn är självklart Sonny Rollins. Med en obeskrivlig karriär bakom sig är den enastående coole tenorsaxofonisten nu inne på 79:e levnadsår, men han visar sig ha förvånansvärt mycket spänst kvar. Den inledande halvtimmen, med huvudpersonen som en psykedelisk korsning av Snoop Dogg och en tomtenisse vaggandes av och an på scenen, är en ren mästarlektion i den uppsluppna bebop som Rollins ägnade sig åt på album som Tenor Madness. Men det är tydligt att lungorna inte räcker till för att bibehålla samma tempo konserten igenom. Solona blir färre och kortare, tempot dras ner, och Rollins ser en aning förvirrad ut där han står och dirigerar sin kvintett. När musiken successivt övergår till drivande calypso hakar han på igen, men det blir aldrig riktigt lika imponerande som i inledningen.

Med hänsyn till Rollins höga ålder är emellertid hans blotta närvaro en ganska magnifik uppvisning. Genom att bara vara där uppfyller han direkt alla förväntningar man rimligtvis skulle kunna tänkas ha. Och vad skulle en jazzfestival vara om den inte hyllade sina grundlagsfäder?

Karin Lillbroända

1. Joss Stone – Unik brittisk soulsångerska med fantastisk röst, fantastiskt låtmaterial och en fantastisk personlighet. Vackra kvinna. Jag är kär, och det är svimvarning på mig när Joss kommer uppträda på fina Skeppsholmen.

2. Estelle – Hade givetvis velat se Lauryn Hill tusen gånger mer, men måste säga att Estelle ändå är ett bra substitut. Tror att hon är bra och kul live, och hon har en bredd på sina låtar som passar sig för en sen kvällsshow. Jag väntar mig livlig allsång till American Boy.

3. Raphael Saadiq – Hans senaste album är super, och Saadiq är en smått legendarisk artist som ska bli jättekul att se. Hoppas på något samspel mellan Saadiq och Joss Stone också, då de har gjort mycket musik tillsammans, är mycket goda vänner och uppträder på samma scen strax efter varandra.

4. Erykah Badu – Makalös kvinna. Vilken pondus. Hoppas att hon håller tiden på söndagskvällen bara, så att jag hinner se henne innan jag måste ta mig hemåt.

Rebecka Ahlberg

The Blind Boys of Alabama – En gospelgrupp som har funnits i olika inkarnationer sedan 1939 och vars medlemmar alla är blinda. Ett mer spekulativt koncept får man leta efter. Lyckligtvis är The Blind Boys of Alabama så rutinerade sångare att det nog kan bli en alldeles förtjusande stund även för den mest garvade cynikern.

Sonny Rollins – Mannen, saxen, legenden. Som en av de mest tongivande jazzmusikerna någonsin kommer Sonny Rollins till Stockholm och Stockholm Jazz Festival.

Gilberto Gil – Det är inte bara Håkan Hellström som har upptäckt storheten hos Gilberto Gil. Polarpristagaren tillika den brasilianske kulturministern är för stela publikhav vad Jesus var för Lasaros, och den eklektiske tropicaliamissionären kommer gissningsvis att vara lika charmig som alltid på lördag.

Pontus Gustavsson

Guru´s Jazzmatazz feat. Solar and the 7 Grand Players – Senast jag såg Guru och Solar var inget vidare. Framförallt eftersom som Guru verkar blunda för sin historia med DJ Premier. Men senaste gången på Pusterviksbaren saknades ett liveband för att plocka upp de ljuvliga tonerna från Jazzmatazz-skivorna. Det gör det inte denna gång.

Raphael Saadiq – En favorit som funnits i skivhyllan sedan Lucy Pearls dagar. Första gången live kommer förhoppningsvis bli fantastiskt.

Erykah Badu – Tyvärr har jag aldrig haft möjlighet att se Badu live. Äntligen blir det av. Med en av världens bästa liveskivor i bagaget och i väntan på försenad femteskivan New Amerykah Part Two (Return of the Ankh). En av världens största och bästa röster helt enkelt.