Innan vi går in i fotodiket på Mayhemspelningen får vi gott vänta på att vakterna ska släppa in oss. ”Tro oss, det är för vår egen skull” säger de och med tanke på kulisserna med bland annat grishuvuden, ett sargat, korsfäst lik och en presenning på golvet är det väl bäst så. Rykten inför spelningen gör nämligen gällande att bandet har rekvirerat 140 kilo kött till spelningen.

När bandet väl äntrar scenen har sångaren Attila på sig ett urgröpt grishuvud över sitt eget huvud och håller på med ett allmänt slafsande i en stund innan presenningen viks undan och vi släpps in i fotodiket. En minst sagt makaber entré.

Rent visuellt är konserten som en musikalisk version av filmen ”Baise-Moi”. En chockerande yttring av något slag som är direkt svår att sätta fingret på. Jag frågar mig om de gör det här bara för att provocera och äckla, men inbillar mig att det finns en mer genomtänkt idé bakom dessa galenskaper. Bandet framstår som väldigt genomtänkt i andra sammanhang så varför skulle det inte var det nu?

Men om det är så att det finns en tanke bakom utstrålningen så går den förbi mig. Och det stör mig lite. Dessutom förtar den visuella upplevelsen en del av det musikaliska, då man fokuserar till stor del på vad framför allt Attila har för sig på scen. Han lunkar fram och tillbaka, sticker en kniv i det korsfästa liket, sliter i det kors han har hängande runt halsen och utstöter en hel massa obehagliga låten både i och mellan låtarna. Mannen har i sanning ett brett röstspektra, det ska i ärlighetens namn sägas.

Låtmässigt ger konserten mig inte speciellt mycket. Ljudet är på sina håll alldeles för grötigt och jag kan inte Mayhem så pass bra att jag kan plocka ut några låtar egentligen. Någon ”Freezing Moon” bjuds vi inte på i alla fall och öppningsspåret är ”Pure Fucking Armageddon” får jag förklarat för mig.

True? Japp. Necro? Jomen. Bra? Jag vet ärligt talat inte. Det enda jag vet är att det kommer att ta ett tag att smälta, men att det onekligen var en fascinerande, om än ganska skrämmande och äcklig, upplevelse.

En rejäl dos klassisk death metal är vad som möter mig när Dismember äntrar scenen. Precis vad man kan förvänta sig alltså. Och det är en väldigt sympatisk konsert måste jag säga. Inget knussel, rakt på sak och framfört på ett avslappnat sätt. Dismember trivs på scen, de utstrålar en spelglädje av sällan skådat slag och att fortfarande ha den känslan nästan 20 år in i karriären är få förundrat inbillar jag mig. Känslan ger bandet energi och det är riktigt bra ös.

Två saker förvånar mig. Dels det mycket märkliga ljudet inledningsvis, dels att de river av ”Override of the Overture” så pass tidigt som de gör. Fast det gör mig inget, då det är min favoritdänga med bandet och vi hade planerat för ett matintag strax efteråt.

Jag ska ärligt medge att jag tillhör skaran som inte har speciellt mycket till övers för Helloween sedan herrar Hansen och Kiske lämnade skutan. När tyskarna gjorde Iron Maiden sällskap på Hovet 1998 var det dessutom så tråkigt att jag tappade förtroendet för bandet ännu mer. Men singeln ”If I Could Fly” gjorde att saker och ting förändrades en aning, framför allt beroende på Andi Deris insats. Och det intrycket förstärks på Gates of Metal. Sångaren må gilla falsetten lite väl mycket, hej power metal, men jag tycker att det på det stora hela blir bra.

När låtlistan dessutom har fyllts på med flera låtar från ”Keeper of the Seven Keys” del 1 och 2 blir jag smått nostalgisk. ”Halloween” och ”Future World” är två mycket kära återhöranden.

Och hade de dragit ner på solona och allsångstramset hade man kanske orkat stå kvar ännu längre.

Första anhalt på årets upplaga av Gates of Metal blev en krock mellan Naglfar och Lumsk. Det visade sig att det dessutom var två sidor av hårdrocksvärlden som visade sig på varsin scen hundra meter ifrån varandra.

Dels det vackra och varma som Lumsk står för, dels det hårda och karga som man hitar inom black metal som är fallet med Naglfar.

Och det blir det vackra varma som vinner denna eftermiddag. Ett snabbt besök i teaterladan, eller Led stage som den heter, en dryg kvart in i Lumskspelning gör att jag hellre glider tillbaka till Stora dans. Ja, eller Steel stage då.
För det är en riktigt trevlig upplevelse som norrmännen bjuder på. Deras mix av folkmusik och hårdrock gör att de har ett ganska udda sound och i symbios med publiken blir det, trots att musiken är rätt tillbakalutad, en ganska intensivt upplevelse.

De blandar friskt från sina bägge skivor de har släppt och det känns som om Stora dans är en perfekt scen för bandet då det blir väldigt intimt för att vara på en festival. Att sedan det sex personer starka bandet troligen gärna skulle ha haft mer scenutrymme är en helt annan femma.

En yster publik har samlats framför scenen på Skeppsholmen när Kanye West kliver på scenen, tjugofem minuter efter utsatt tid.

Jag tänker på Lina Nyberg och vad hon skulle säga om att åtta av elva artister på scenen är kvinnor, även om fotograf Fifi Nylander säger något om utsmyckning och Robert Palmer. Men stråksektionen ger verkligen något extra för spelningen. Kapellmästarinnan äger bakre delen av scenen till och med när Kanye själv klättrar upp dit.

Mr. West spelar hits från såväl ”College Dropout” som ”Late Registration” samt några av de produktioner han hunnit med åt andra under tiden. Märkligt blir det när A-Track spelar Jay-Z som introducerar sig själv på skiva och låter Kanye sjunga med i introduktionen. Märkligare ändå när Kanye idkar karaoke-disco till Michael Jackson och A-Ha. Stråksektionen spelar upp till ”Bittersweet Symphony” och det sista tvivvlet om varifrån Kanye hämtar sin publik från blåses bort. Poppubliken ljublar igenkännande och det är inte för Rolling Stones skull.

Men det är synd att han inte gör något med sina lån. Det hade givit spelningen något mer än enkla blinkningar till vänner, hjältar och den egna karriären. Det blir lite för platt och såsigt när det bara spelas för att Kanye gillar det. Det närmaste jazz vi kommer under spelningen är när A-Track spelar ett skivspelarsolo. Och det är ärligt talat lite för mästerskap-aktigt för min smak. Om det går att vara musikhögskoletråkig med skivspelare så är han det.

Men det viktigaste ikväll är hur väl Kanye fungerar som underhållare. Hans solglasögon blänker, den röda jackan lyser och hans leende smittar. Th-throw your motherfucking hands / Keep em high och publiken lyder villigt.

Allra bäst blir det till extranumren när jesus går igen. Han kunde lätt ändrat texten till Next time I'm on Skeppsholmen everybody screaming out 'Jesus Walks' när publiken gungade och lydigt sjöng med. Till sist sträcker han sig ut och försöker ”Touch the Sky”. Ärligt talat hade jag hoppats på en bättre avslutning. Men är man en hit-spelare så måste man väl leverera just hitsen.

Mot slutet av Jonas Kullhammar Quartets spelning drar vi oss uppåt mot bord och bänkar längre upp på slänten nedanför Moderna Muséet. Det är här jazzfestivalen är som allra bäst med gott sällskap, vin i plastglas och festivalsushi. Bortskämd sitter jag där i solen och ler och lystrar. Det är nästan så att till och med Shuffle Demons blir bra, men som sagt bara nästan. De spelar någon form av populär-dratta-på-arslet-jazz i mönstrade kostymer och kunde ärligt talat hellre låtit bli.

Jonas Kullhammar Quartet spelar i stort sett sin senaste skiva, ”Son of a Drummer”, den första spelningen på programmet under torsdagens jazzfestivalkväll.

Det är roligt att se Sour T stå alldeles loj bakom sin bas när Jonas berättar historien om ”The Rise and Fall of Sour T” för att sen inleda med ett långt och mullrande bassolo.

Jonas är rolig och har den lilla publik som samlats så här tidigt på kvällen i sin hand. Han presenterar sitt band som Sveriges kanske snyggaste musiker (Torbjörn Zetterberg), alla lite äldre damers favorit (Jonas Holgersson) och modeikonen (Torbjörn Gulz).

”Stormen” kommer mer till sin rätt i det fria och Jonas sorgsna och lite frustrerade improvisationer innan han förstår att hans fästmö faktiskt kan ta nästa flyg upp till svärföräldrarna för att fira jul väcker medömkan. Bäst ikväll är ”Hitman” om deras vän och hans brinn för slagsmål på fyllan.

I en nästan lika märklig som frän sättning i hotelloungen på Hotel Anglais i Sthlm ställer Thorbjörn Zetterberg Allstars upp vid kvällningen. Bandledare Torbjörn Zetterberg längst bak bakom sin bas, Ola Hultgren med trumstockar bakom ett litet trumset, Nils Berg med en saxofon och Jonas Östholm vid klaviatur.

De spelar material från Kullrusk, norska Brat och Daisy. I första set kliver Daniel Boyacioglu upp på scen och läser. Det skänker ytterligare cool till baren där hotellgäster och konsertbesökare samsas framför den improviserade scenen. I andra set som mest domineras av Sun Ra-material kliver Sthlm Jazz Festivals producent och artistical director John Nugent upp på scen med sin saxofon.

Innan de sista blå tonerna tonar ut vandrar jag mot hissen på väg upp mot mitt rum. Det känns oerhört lyxigt att bo med jazzen.

Efter några festivaler avklarade och någon kvarvarande under sommaren 2006 känns det därför skönt att Arvikafestivalens program knappast på någon punkt får mig att ge mig själv löften jag ändå aldrig kommer hålla. Och som i slutändan, på hemresan, får mig att sucka tungt över mig själv och bidrar till den sedvanliga söndagsångesten.

Hur som helst. Arvikas program, som jag bläddrade igenom då jag anlände en sen torsdagskväll, med överstrykningspennan käckt i handen, fick nästan inga gula markeringar alls. Mycket kändes som gammal skåpmat. Annat kändes som ny skåpmat. Det är inte Arvikas fel att de ligger så sent på sommaren. Men det har onekligen sina följder. Men The Knife var ett måste. Efter den oförglömliga natten längst framme vid scenen på Berns tidigare i år visste jag att detta var ett av de av de fåräknade tillfällen man får att se något som kanske inte alls kommer hända igen. Något fantastiskt, något omtumlande, nästan skrämmande intensivt. Så var känslan på Berns, och så var känslan i Arvika.

Att tränga sig längst fram på Arvikafestivalens största scen visade sig vara en annan sak än på städade Berns Salonger i Stockholm. Vassa armbågar visade sig inte räcka. Här behövdes manlig eskort, två hårda händer att klamra sig fast vid då den bultande publiken tumlade åt än det ena, än det andra hållet. Folk föll. Folk skrek. Folk rusade blint in i varandra för att få en närmare blick på syskonen Dreijer som iklädda svart och med kusliga projektioner framför och bakom sig framförde material från framförallt senaste skivan, men också en del av de äldre låtarna. Allt i en lika dunkel, luguber tappning.

Det är ju så vackert. Men i kombination med den fallande publiken. De värkande revbenen. Den pirrande rädslan att tappa greppet om sina vänner, falla fritt, landa på marken där ingen alls skulle märka att de trampade på mig, gjorde konserten till mindre fantastisk och mer läskig än vad den kanske förtjänade.

Nationalteatern. Man undrar hur många år till de kan leva på hitsen från dåtiden. Barn av vår tid. Livet är en fest. Velour och hasch, flottiga skägg och drömmar om en annan värld. Kanske är det tidlöst, det kändes lite så när jag tittade ut över den unga publiken som sjöng med i texterna. Bredvid oss låg ett par och hånglade så att könsdelar stack fram ur byxor. På andra sidan stod föräldrar på festival och smålog och mindes säkert sin ungdom. Och trots att jag för länge sedan tröttnat på texter om Greven, Plast och Jag, blev jag varm i hjärtat. På ett härligt folkhögskolesätt. Peace Love och förståelse.

Sen var det ju en hel del annat också. Hitkavalkader jag hörde på avstånd, tryggt sittande på en filt vid en lastbil uppbäddad med madrasser och täcken. The Sounds må vara eller inte vara en produkt för JC-generationen, men herregud. Hits kan de skapa. Detsamma gäller Teddybears och det hade jag alldeles glömt bort. Franz Ferdinand såg jag av en slump och det hade jag nästan lika gärna varit utan. Energifattigdom är ordet, om det hade varit ett ord.

På vägen hem från festivalen drabbades jag först av ångesten för allt jag inte såg, men då hade jag ett program alldeles tomt på lysande överstrykningar att ta fram och bläddra i, och så var den saken ordnad.

De har för lite material att luta sig på. Det material de har är lite för tunt. Jag börjar sura redan när de hissar backdrop:en som består av deras skivomslag. Och när de inte riktigt lyckas ta en scen som Teddybears Sthlm fullkomligt dominerat några timmar tidigare så känns det bara svagt.

”Take Me Out” ges inte heller en riktigt lyckad behandling. *** och en nedflyttning till mindre lokal. Well do ya, do ya, do ya wanna / Well do ya, do ya, do ya wanna / Wanna go off Jepp.

De borde vara helt kalla. De är inte ens så här bra. Men för att de tror och tycker att de är det så är de också det. Teddybears Sthlms attityd är det som tar hem spelet. Patrik Arve leder publiken i talkörer som går AR-VI-KA och AR-VE och jag kan inte låta bli att garva.

När vi sen får ”Punkrocker” avbruten av Rusiaks inhopp som hiphopper, Rusiak med på ”Rock n' Roll High School” och Rigo som gör sin ”She's a Pro” så är det framför allt underhållna vi blir. Det här är Lasse Berghagen för en desillusionerad publik.

Ärligt talat har jag alltid mest tyckt att de är sådär. Det är de ikväll också. Höga toppar, men mest platt mark. När dessutom ljudet är kasst och utrustningen deras ovän som ikväll så håller det inte riktigt. Men jag är ganska nöjd ändå.

När jag passerade konserten med Franz Ferdinand i Roskilde bestämde jag mig för att inte missa dem i Arvika. När vi ställer oss framför scenen runt midnatt den sista festivaldagen tycker jag att det nog är åtminstone en timme försent. Att få somna i en riktig säng lockar och kylan har börjat krypa in under tröjan.

Flera gånger under konserten slås jag av hur bra det låter. Jag vet att det finns kvällstidningskrönikörer som tycker att man aldrig ska skriva om ljudet, men när det låter så pass bra kan jag inte låta bli. Det hör annars till ovanligheterna på utomhusscener.

Franz Ferdinand är i ett märkligt läge. Deras första album fyllt med spattig pop med rötterna i postpunken är utmärkt och så fort en låt hämtad därifrån spelas tänder publiken lite extra. Låtarna från det senaste möts mer ljummet, singlarna undantagna. När de spelar en helt ny låt börjar jag skruva på mig lite nervöst. Den känns mest som ett flörtigt möte mellan pubrock och Wonderstuff. Så när jag i en intervju i Expressen dagen efter läser att nästa skiva ska luta mer åt funk och reggae fattar jag ingenting.

Så fort de hunnit spela ”Guitar Hero”-klassikern ”Take Me Out” börjar vi känna oss ganska färdiga med skottarna. Efter 45 minuter ger vi upp och går och sätter oss i bilen för att vänta in vår medresenär istället. Inte för att Franz Ferdinand är dåliga, mer för att det räcker med festival för den här gången.

Väl framme har jag fortfarande inte riktigt kommit över min ovilja. Telefonnätet är överbelastat och jag funderar över hur jag ska hitta Patrik Hamberg utan att kunna prata med honom. Väl inne på området möts av en inpromptu klezmer-orkester och jag känner festivalvärmen sprida sig i kroppen. Lyckligt. Det går så fort när det väl vänder. Naturligtvis ser jag mitt sällskap på en kulle längre bort, där solen letar sig ner genom träden.

Det är varmt. Lyssnar på Nitzer Ebb på avstånd och tänker hånfulla tankar om kommentatören på min Ministry-recension. När mörkret börjar lägga sig är jag på väg mot det jag är här för. The Knife på utomhusscen.

Andreas Nilssons projektioner framför dem, precis som på Berns tidigare i år. Ur Karin och Olof Dreijers ögon lyser det rött och en obehaglig känsla börjar sprida sig. Jag har inte kunnat formulera den förut. Och kan inte riktigt nu heller.

Konserten är bra men jag mår inte bra av den. Musiken är ensam och kall. Mötet med The Knife är hårt och oförlåtande. Tankarna jagar mig. Och omgiven av människor känner jag mig ensam. Publiken klappar taktfast och lyfter känslor om marscher och arkitektur från ”Metropolis”. Jag vänjer mig inte. Jag minns sen sist. Samma känsla då, tydligare ändå nu.

Det viskas att det är Thåströms fel att Turbonegro inte kan börja i tid (han spelade säkert onödigt länge). En dryg kvart försenade står i alla fall norrmännen på scenen. Sommarens enda spelning i Sverige, kanske årets. Gissa om det finns en och annan Turbojugend på festivalen…

Jag har hunnit se bandet ganska många gånger sedan återföreningen nu. Sällan har de känts lika laddade som igår. Den trötthet som jag ibland upplevt när jag sett dem tidigare är som bortblåst och framför en gigantisk apokalyptisk backdrop radar de upp hits. Det blir Allsång på Vintergatan med Hank von Helvete som allsångsledare (han drar också ett ganska lamt skämt om att han ska ta över Allsång på Skansen nästa år).

Under ”City of Satan” höjer de flesta i publiken sina röster för att höras. På något vis känns det bra att det är en ”ny” låt som får det bästa gensvaret. Det får bli det slutgiltiga beviset för att den här återföreningen faktiskt var av godo. Jag hör trots allt till dem som har tvivlat. Det är slut på det nu.

Gimme death punk, baby.

Fredag
15:00 Burst (Andromeda)
Alldeles för tidigt, men ändå. Jag har hoppat över dem hela festivalsommaren. Det här är nästan hemmaplan.
15:45 Irya Gmeyner (Lyran)
Av nyfikenhet. Har bara hört en låt med Urga-sångerskan solo.
19:00 Jenny Wilson (Andromeda)
För att scenen känns lagom stor.
19:30 Aqueen Dance & Ton (Jamobilen)
För att det är en mycket bättre tid än i Hultsfred. Hoppas de skippar föreläsandet och bara röjer.
21:00 Suburban Kids with Biblical Names (Andromeda)
Ba-ba-ba-ba-ba-ba. För att se om de är mindre nervösa på scenen nu.
21:45 Midaircondo (Lyran)
För att de är fantasstiska. Dagens första dubbelring.
23:00 Nitzer Ebb (Vintergatan)
För gammal kärleks skull.
00:00 Cat5 (Apollo)
För att jag vill se det göras live.
01:00 The Knife (Vintergatan)
För att jag missade det på Mejeriet. Dagens andra dubbelring.

Lördag
14:45 Soulshake Express (Lyran)
För att deras affischer och klistermärken sitter överallt i Karlstad.
18:00 …And You Will Know Us by the Trail of Dead (Apollo)
För att det är en så oväntad bokning.
19:00 Swing Fly (Andromeda)
För att jag minns gamla låtar som ”Smoke 'em Swing”.
21:00 Teddybears STHLM (Vintergatan)
Så fel att det blir rätt.
00:15 Franz Ferdinand (Vintergatan)
För den danska kärleken.

Regina Spektor inleder festivalen i Malmö och trots att hon är en av de två artister jag verkligen inte vill missa kommer jag lite sent till scenen där hon står i ensamt majestät. Hon spelar på sin gitarr (lite senare ssätter hon sig vid pianot) och sjunger sina ordrika visor där de centrala raderna upprepas i olika tonlägen för att vi ska hinna reflektera över dem. Det är ingen tvekan om att det är texterna som står i centrum. Och jag lyssnar. Lyssnar och ler. Regina Spektor är fantastisk.

Jenny Lewis with the Watson Twins får tre-fyra låtar. Jag har svårt att hitta poängen med deras sött popiga indie-country. Redan i andra låten tycker jag att de upprepar sig själva. Tack, men nej tack.

Vashti Bunyan blir svår att njuta av när Jenny Lewis-trummisen dundrar på i ett trumsolo från stora scenen. Hennes försiktiga och bräckliga visor kompade med gitarr, flöjt och stråkar dödas helt av ljudet utifrån. Varför spelades det på största och minsta scenen samtidigt? Helt obegripligt. Jag blir bara irriterad av störningarna och går och bläddrar skivor istället.

Atmosphere har en slem dj med bakåtslickat hår, en cigg i munen och tjusarmustasch bakom sig och en stor, skallig sidekick som gränsar till albino bredvid sig den här gången. Det låter så otroligt mycket bättre än när han hade det där småtrista funkrockbandet med sig senast.

Att det är så sjukt lite publik i tältet gör att det blir en lite märklig men personlig stämning i tältet där Sean Daley a.k.a. Slug kan peka ut personer i publiken och rikta sig direkt till dem (som när någon kommer in i tältet lagom till sista låten och han talar om för denne att inte göra om det nästa gång – fast på ett roligare sätt än jag återger det). Slug är en grym underhållare med rejäl distans till sig själv och situationen.

Det mesta materialet kommer från senaste och utmärkta albumet ”You Can't Imagine How Much Fun We're Having”. Passar mig bra eftersom jag bara hört ströspår ur den övriga katalogen.

Det är aldrig någon tvekan om att det här är kvällens konsert i min bok, men jag måste ju ändå undra hur bokarna tänkte när de tog med Atmosphere i paketet. Om det bara funnits ytterligare någon artist i något så när samma skola hade kanske hiphoparna kommit. På KB var det trots allt ritkigt välfyllt sist. Men 450 spänn för bara Atmosphere är kanske lite väl mycket. Men det var riktigt bra och om du tvekar med förra vändan i minne bör du absolut ta chansen i Göteborg eller Stockholm.

Essex Green öppnar med ”This Isn't Farmlife”. Av en händelse den enda låt jag hört av dem som jag verkligen gillar. Mikael hävdar sedan minst tre gånger att ”det här är bästa låten”. Han har fel varje gång. Sista gången han säger det är när vi nästan lämnat Folkets Park. Det är dags för en pizzapaus (en liten varning, maten som fanns på området i Malmö var sjukt trist och kan beskrivas med ett ord: överkokt).

Hot Chip står på scenen när vi kommer tillbaka och jag kan för mitt liv inte förstå vad så många hör i deras musik. Det pratas om funken, men jag hör bara blek indiepop. Bedrövligt. Håkan är däremot glad och nöjd och säger saker som ”Hot Chip will break your bones” med ett brett leende efteråt. Jag kan bara skak på huvudet.

The Raconteurs spelar sist på stora scenen. Deras debutalbum blev något av årets besvikelse. Första singeln ”Steady As She Goes” är en söt poprocklåt med Beatles-vibb. Tyvärr finns det inte så mycket mer att hämta. Tre, kanske fyra, låtar som håller måttet. Så hur fyller de showen? Med covers så klart.

Eftersom de hämtat inspirationen i 70-talet är det där de hämtar de flesta lånta bitarna. Det är inte riktigt min hemmaplan, men Mikael sufflerar grupper som Flamin' Groovies, Black Sabbath och (om han inte var fel ute) Danko Jones (!?).

Jack White och Brendan Benson är åtminstone lätt druckna och turas om att försöka säga roliga saker mellan låtarna eller bara gnabbas lite kärleksfullt sinsemellan. Publikresponsen är så där. Precis som konserten. Som ett ovanligt bra pubrockband.

Love Is All är sist ut. De spelar på den minsta scenen för en ganska försiktig och liten publik. Jag antar att de flesta dragit vidare till efterfesten på KB. Men trots att den ena keyboarden strular och inte vill låta larmar de på gott. Jag blir sugen på att lyssna på skivan igen, den passerade stereon en gång innan den föll i glömska trots att jag gillade det jag hörde.

Håkan hoppar som en fisk. Det är det bästa betyg ett band kan få (kanske inte att just Håkan hoppar som en fisk, men att någon gör det). Emelie dansar glatt bredvid. Och jag har, trots att det närmar sig slutet på femte dagen av festivalande, svårt att stå still. Äntligen en brötig svensk indie-saxofon som inte suger.

Det som möter mig är en kompakt vägg av precist och mekaniskt spelad hård jävla musik. Det är en vägg av repititivt oljud som ändå svänger något så infernaliskt. Det här, Tomas Lundström, är svängig metal. Eller hardcore om någon så vill. Det är all den kraft jag inte hörde hos JR Ewing. Det är det här som är den riktiga fortsättningen på ”The Shape of Punk to Come” (minus den maniska agitatorn längst fram).

Mitt på blanka eftermiddagen när solen steker scentälten som hårdast är Killl fullkomligt utmattande. Efter 40 minuter lämnar jag flämtande Pavillion. Men med ett nöjt leende på läpparna.

Medan de andra går på Arctic Monkeys, Wolfmother och The Strokes går jag tillbaka till tältet för att hämta mobilladdaren. Den här gången räcker det att höra The Strokes från backstage-området. De är ju inte direkt en underhållningsfest för ögat.

Tar mig till Metropol och spanar på Coldcut utifrån solgasset. Fjärde dagen på festival är dagen då det måste sparas på krafterna och jag har två viktigare konserter kvar. Men legender måste ses, om än på håll. Mot slutet radar de upp en del klassiska hiphoplåtar och gör en mer eller mindre instrumental version av ”Paid in Full”. Min fundering är varför rappare är så rädda för att tolka andras texter. Jonathan Moore och Matt Black har trots allt en gästande MC med sig. Kunde inte han ha lagt några klassiska rader?

Spank Rock står näst på tur. Återigen står jag i det minsta tältet, Pavillion. Konserten öppnar med ett kortare dj-set på 20-30 minuter. När huvudpersonen själv dyker upp lyfter taket. Den förvånansvärt tunna publiken dansar glatt och viftar lyckligt med händerna i luften. Det är en hitkavlkad. Igen.

Spank Rock har Usher-movesen nere och en pojkaktig charm. I en rättvis värld skulle han kunna bli lika stor som Pharrell, men nu går han indie och behöver hitta någon märklig crossover-hit. Jag är inte helt säker på att han har den om inte ”Sweet Talk” lyckas och det har den väl egentligen inte gjort.

Under konsertens gång stör jag mig lite på att Spank Rock lämnar scenen ganska ofta och lämnar över showen till den träigare sidekicken. Och visst borde han ha haft dansare eller danserskor med sig? Men kanske är det bara för att slutet är så nära och min kropp är mer än lovligt stel som jag inte hamnar i den rätta stämningen. Mikael och Anna tycker att det är den bästa eller åtminstone en av de tre bästa konserterna på hela festivalen.

Passerar förbi Orange när Franz Ferdinand spelar ”Take Me Out”. Sällan har jag sett publikhavet framför största scenen hoppa så entusiastiskt. Själv har jag valt att spara dem till Arvikafestivalen. Det kommer att bli grymt framför en något mindre scen.

Animal Collective öppnar med tre-fyra av sina allra mest lättillgänglig låtar, bland andra ”Grass” och ”The Purple Bottle” (om jag inte minns fel, det var trots allt ett par dagar sen nu). Indierock-flörtarna om ni så vill. Det får alla i tältet på gott humör, så även mig. Den snälla öppningen gör det lättare att följa dem på resan ner i ett snårigare träsk av strukturerat oljud (jo Håkan Engström ”I Just Called to Say I Love You”-lånet var planerat och visst tusan sjöngs orden med rätt melodi).

Det är kanske inte riktigt lika hänförande som när jag såg dem i Malmö, men förhållandena är å andra sidan radikalt annorlunda. Och jag tänker se dem igen när jag får chansen att se dem inomhus på klubb igen. Det är där deras rytmiska resa passar som allra bäst.

Medan Roger Waters stänger Orange plockar vi ihop tälten och reser hem. Det har varit en go festival och jag är märkligt nog redan sugen på att åka tillbaka.

Vi går förbi de holländska gammelpunkarna The Ex och ger dem tre låtar. Kanske mest för att hylla våra tältgrannars enda hemlandsband. Det är helt ok, men hungern har satt in och de överlever inte trelåtarstestet. Det var ändå lite roligt att det var den kvinnliga trummisen som skötte mellansnacket genom att lämna sin plats och gå längst fram till scenkanten.

Med Immortal Technique i bakgrunden äter vi den sjukt fina pesto-pastan.

Klockan 19 är det dags för kvällens höjdpunkt. Primal Scream. Vi är galet peppade och Håkan och jag ställer oss i främsta fållan. Det är relativt glest mellan människorna och det är inga som helst problem att stå kvar.

Bandet bjuder på en rejäl hitkavalkad. Det känns som ”Dirty Hits” med en handfull nya låtar insprängda här och där. De öppnar med ”Movin' on Up” och med det sätts tonen. Det är glatt och soligt. Lite förvånad blir jag ändå av att de dammar av låtar som ”Kowalski” och ”Shoot Speed/Kill Light” och dessutom gör dem i så pass originaltrogna versioner. Jag hade på något vis väntat mig att det skulle bli en ganska renodlad boogie-show.

Ännu märkligare att det faktiskt funkar så bra och inte bara blir schizofrent.

Tyvärr är inte bandet längre lika snyggt som det är bra. Bobby är så klart fortfarande fantastisk i all sin slapphet. Jag vet inte ens vem storfiskaren till gitarrist som stod precis framför mig är (han såg ut som en blandning av Anthony Hopkins och Paul Branson). Mani är sinnebild av en ölfet britt (och blir lycklig som ett barn när råddaren håller upp en skylt som berättar att Engalnd förlorade kvarten). Martin Duffy är gömd någonstans bakom en stapel med Marshall-stärkare.

Men herregud vilken hitkavalkad.

När klockan nästan slagit tolv är jag fortfarande på riktigt bra humör efter Primal Scream-festen och kommer på att George Clinton faktiskt spelar några hundra meter bort. Lyckas med andra ord se nästan hela konserten trots att jag tänkt passa. Rätt val. P-funkmaskinen gör sig trots allt som bäst när de får begränsat med tid. Jag skäms nästan för att skriva det, men så är det.

Det blir ännu en hitkavalkad (med en mastodontversion av ”Flashlight” som höjdpunkt) uppblandad med några låtar från senaste dubbelalbumet ”How Late Do U Have 2BB4UR Absent” )det vill säga låtar som funnits i livesetet i flera år redan) och tyvärr den förbannade urspårningen med gamla rockklassiker som alltid brukar dyka upp numer. Gubbarna gillar det, men jag förstår inte varför. De har trots allt sjukt gott om egna klassiker och deras liveversioner av låtar som ”Goodnight Sweetheart, Goodnight” är faktiskt inte särskilt bra.

Eftersom jag ändå är uppe och eftersom jag ändå dansat bort alla vännerna och batteriet i mobilen är helt slutkört går jag och ser Kanye West. Gissa om det bjuds på ännu en hitkavalkad. Jodå. Han har dessutom ett rejält band med sig, ingen töntig budgetshow som katastrofen The Game förra året. Jag lyckades inte räkna hur stor stråksektionen var, men det såg ut som samma orkester (eller åtminstone delar av den) som backade honom i Abbey Road. Det kommer att bli hur grymt som helst på Skeppsholmen under Stockholm Jazz. Missa det inte då.

Mitt i konserten tar han en paus i den egna hitparaden för att spela upp ett par låtar som inspirerat honom. Från skivor med lite sjung med från kören. Det blir ”Let's Stay Together” Al Green, ”Rock with You” med Michael Jackson och ”Take On Me” med A-ha. Och det är under den sista Kanye dansar som mest. Möjligen är det publikfrieri, men det är också en mycket märklig upplevelse.

Kanye West må ha ett ego lika stort som Axl Rose, men han vet hur man underhåller och ser dessutom ut att ha sjukt roligt när han gör det. Att han sen blir lite flåsigt andfådd ibland kan jag köpa.

Det är bra ställ, Sov är på gott humör och pumpar upp publiken som svarar med kärlek. Jag gillar det i stunden, men inte tillräckligt för att söka mig fram mot scenkanten. Så här dagen efter är jag inte riktigt lika övertygad. Andra stunder under kvällen har tagit över.

Ganska snart efter konserten kommer också min första festivaldipp. Jag följer med och kikar på JR Ewing, men blir inte särskilt imponerad och tar en runda runt området för mig själv istället.

Fat Freddys Drop har hunnit till de sista låtarna när jag går förbi och lockas in av det massiva jublet från publiken. Det är i ärlighetens namn inte särskilt bra, men ljudet av blåsinstrument och en dubbig djup bas får mig allafall på något bättre humör.

Går på chans och Mikaels rekommendationer och ser Kudu. En trummis, en keyboardist och en stor sångerska levererar dansant punkig disco i samma anda som ”New York Noise”-samlingarna från Soul Jazz. Det är inte särskilt mycket folk, så det går utmärkt att stå långt fram och dansa. Förlösande.

Det svänger ritkigt gott och det gör lite onta att hasta vidare redan efter en halvtimme, men med det goda humöret följer viljan att se Happy Mondays.

Mot alla odds är Shaun Ryder, Bez och de andra på topp. Min kropp fortsätter dansa och snart står jag längst fram tillsammans med en lycklig massa. Jag får väl erkänna att de egentligen bara har en handfull riktigt bra låtar, men de placerar ut dem smart under setet vilket gör att stämningen aldrig sjunker.

När avslutningen kommer med ”24hr party people” kan jag inte göra mer än att le, dansa och fortsätta festen. Klockan har hunnit passera tio och tiden för konserter är över.

Jag antar att det är förklaringen till att tältet vid, den för all del lilla, scenen Pavillion är packat med folk när The Thing kliver på som dagens första band. Det som förvånar mig mer är att alla stannar kvar när trion gör sitt bästa för att missuppfatta rocken på frijazzvis. Men när 79 000 människor samlas och de flesta har ett någorlunda stort musikintresse kanske det finns tillräckligt många som precis som jag ler som lyckliga små barn när Mats Gustafsson blåser i det allra största hornet.

Jag ska inte säga att jag lyckas uppfatta några exakta låtar, men jag hör många melodier jag känner igen. Ibland upp till tre fyra eller fem olika i samma stycke. Missuppfatta var ordet. Det blir ett Black Sabbath-riff kört genom ståbas här och en PJ Harvey-melodi omtutad där.

Riktigt grymt och det enda jag behövde se på riktigt under torsdagen kan bockas av och markeras med ett MVG i kanten.

Jag ger Clap Your Hands Say Yeah! en chans, men maken till meningslöst popband har jag inte hört sen Menswears dagar.

Så jag går vidare mot den största scenen och för att hitta en plats inför Axl Rose-konserten. Ja, han är exakt en timme försenad.

Öppningen med ”Welcome to the Jungle”, ”It's So Easy”, ”Mr Brownstone” och ”Live and Let Die” är väl exakt densamma som i Stockholm om jag minns recensionerna rätt. Och eftersom han brännt av de tre låtar jag ville höra med en gång och eftersom ”Live and Let Die” var en skitdålig cover redan från början så kan jag tryggt lämna området vid scenen.

Ingen använder lika många fyrverkerier som Axl.

Blir senare medlurad till Arena där Sigur Rós står på scenen. En halv låt står jag ut innan jag lämnar tältet fnysandes något om ”som Kent fast med stråkar”. Ibland kommer insikterna klara och tydliga.

Fredag
18:00 Lady Sovereign (Odeon)
19:15 Fat Freddy's Drop (Ballroom)
21:30 Happy Mondays (Metropol)
23:45 Marcello D2 (Ballroom)
02:00 Five Corners Quintet (Ballroom)

Lördag
13:00 Koop (Metropol)
15:00 Kieran Hebden & Steve Reid (Metropol)
16:30 Immortal Technique (Odeon)
18:00 Pharoahe Monch (Arena)
19:00 Primal Scream (Orange)
21:00 Superdiscount Live feat. Etienne de Crecy, Alex Gopher & Julien Delfaud (Metropol)
23:00 Tiga
23:30 George Clinton Parliament/Funkadelic (Arena)
01:00 Kanye West (Orange)

Söndag
15:00 Killl (Pavillion)
15:00 Damian Marley (Orange)
19:00 Spank Rock (Pavillion)
19.30 Franz Ferdinand (Orange)
21:00 Animal Collective (Pavillion)

Kanye West sparar jag nog till Stockholm Jazz. Franz Ferdinand sparar jag till Arvikafestivalen. En enda krock så här långt och då vill jag verkligen se både Killl och Damian Marley, blir kanske några låtar med den senare om Killl blir för jobbigt. Oddsen att jag ser Five Corners Quintet får väl anses som små. Jag har säkert missat något för jag har läst programmet hiskeligt snabbt.

Jag råkar vandra förbi utanför Stora Dans samtidigt som The Animal Five slår an första ackordet, så jag bestämmer mig för att ge dem en chans. Minns att jag gillade en sjua de släppte för ett par år sen och trots ett och ett halvt år i Malmö har jag fortfarande inte sett dem live.

Deras rock'n'roll är väl egentligen inget särskilt uppseendeväckande, men sångaren Martin von Inghardt är en god underhållare som med tiden skulle kunna placera sig någonstans mellan Tomas Öberg och Howlin' Pelle. En dos hygglig rock under tidig eftermiddag passar fint i en knapp halvtimme en solig sommardag i Småland.

Timbuktu & Damn!
Hawaii, kl 16:15

Förra året såg jag den där combon varannan vecka i ett par månaders tid. Eller åtminstone kändes det så. Så peppen är väl inte på topp trots att det är deras enda festivalspelning i Sverige i sommar. Ryktet att de ska ha arrat om låtarna ganska friskt gör att jag ändå tittar förbi. Jag ger dem en trekvart.

Öppningsnumret ”Generellt” har klätts i gammel-jamaicansk skrud och sätter tonen för den del av konserten jag hinner se. Efter en lång radda örhängen följer nämligen två tolkningar av låtar ur Helt Off-katalogen, ”Babylonsjukan” och ”Det brinner i Paris igen”. Som sista spår innan jag går får jag höra ”Vem pra Bahia (Vi drar till Malmö)” med Simone Moreno som gäst (låten finns på hennes album ”Samba Makossa”).

Den tidiga timmen till trots är det en ovanligt stor skara som samlats framför Hawaii. Stämningen är hög och leendena är många. Jag gillar det jag hör men föredrar att se Timbuktu & Co på intimare scener. Att sen han den lille brune blivit en mästare på att fylla ut även så här stora scener är en annan sak.

Så med ”Det löser sej” i ryggen vandrar jag vidare mot Jamobilen.

Aqueen Dance and Ton
Jamobilen, kl 17:00

Det är så klart en minst sagt otacksam uppgift att leverera en konsert med musik i gränslandet mellan reggaeton, dancehall och hiphop samtidigt som Timbuktu står på festivalens största scen. Så när jag kommer ut på udden där Jamobilen ligger sitter bara en handfull människor i solstolarna framför scenen. De flesta har sannolikt ingen koll på vad som ska ske. Man kan ana en viss nervositet över den skrala uppslutningen, men ungefär tio minuter efter utsatt tid kör Linda Pira och Lady V ändå igång showen tillsammans med dansaren Jonas och DJ Krusty. Under konsertens gång får de också besök av Sona och skivbolagsbossen Ayesha.

Jag antar att det ingick i bokningen att de skulle dra lite historik runt genrerna de bjuder oss på. Det är trots allt Riksteatern som ligger bakom Jamobilen, så det luktar institution och inte så lite folkbildning över arrangemanget (ett intryck som dessutom förstärks av att Leif Pagrotsky får lite privata reggaeton-danslektioner). Men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite ostigt och muntlig redovsining under en lektion i svenska när vi får en grund presentation av reggaetons födelse till livs. Visa oss med musik istället. Skit i historiken.

För både Linda Pira och Lady V ger oss musik som inte är omedelbart enkel att placera i snäva fack. Visst finns de tydliga rötterna där och i Lady V:s fall också tämligen troget reggaeton-skolan. Men bespara oss lektionerna, de sänker tempot och tar fokus från festen som skulle kunna bli riktigt fet och svettig annars.

Årets ni borde varit där-konsert.

The Gossip
Teaterladan, kl 19:30

Jag såg The Gossip första gången i samband med Ladyfest i Lund och charmades direkt av deras spastiska discopunk. Grymt svängigt och hårt dansant med en tvättäkta scream queen i bästa funky divas-anda i Beth Ditto.

Tyvärr lever de inte riktigt upp till min minnesbild den här gången. Det är bra, men smäller inte till direkt. Öppningen är lite skakig med väl långa pauser mellan de korta låtarna. Som bäst blir det de få gånger Brace Paine lägger ifrån sig gitarren, hänger på sig basen och pumpar ut svängigt dansanta basgångar till Hannah Blilies slamriga disco not disco-trummor.

Cunninlynguists
Stora Dans, kl 20:00

De öppnar med ”Hellfire”, den överlägset bästa och Arthur Brown-samplande låten från ganska mediokra nya albumet ”A Piece of Strange”. Sen maler de på i friskt tempo med ett enormt gensvar från publiken. Det är ingen överdrift att säga att Stora Dans kokar.

Själv tröttnar jag redan efter 20 minuter. För när hiphop lutar sig mot enbart bakgrundsmusik och DJ:n fått stanna hemma saknas ett vitalt element. Det blir helt enkelt lika spännande som singback.

Ljudet är tyvärr ganska risigt under de första två låtarna med rejält överslag på basen. Men lagom till tredje låten, plågan ”Mr Cool”, ordnar det upp sig. Till min förvåning tas dessutom det enervernade stycket emot med jubel och allsång som vore vi i en frikyrka. För första gången någonsin känner jag att jag är dubbelt så gammal som publiken i Hultsfred. Dryga tio år av förnekelse är till ända.

Snook levererar verkligen och jag är glad att de fokuserar på senaste albumet ”Är” under den halvtimme jag klarar av att stanna i svettbastun Atlantis. En god start på en fredag som lovar en fin samling hiphop.

Gnarls Barkley
Pampas, kl 17:30

Innan konserten har vi spekulerat i vilken uppställning som ska stå på scenen. De flesta gissar att det nog blir en mindre produktion än den som visat upp sig i olika TV-shower med en släpig version av monsterhiten ”Crazy”.

Så blir det inte.

Här snålas inte och med på scenen finns den fyra kvinnor starka stråksektionen, de tre i kören, basist, trummis, gitarrist och keyboardist. Och så klart både Dangermouse och Cee-Lo Green. Tyvärr kraxar Cee-Lo stundtals ganska illa.

De flesta låtarna är mer eller mindre omarrangerade, ofta i något slöare sommarlätta versioner. ”Feng Shui” dras ut till tre minuter (för att fylla ut timmen de ska stå på scenen antar jag). ”St. Elsewhere” blir något av en höjdpunkt. Under ”Transformer” bjuder kören på snygg robotdans. När ”Crazy” till slut spelas som näst sista låt vibrerar marken framför scenen, när den är slut försvinner en ganska rejäl del av publiken. Trist, men så kan det väl vara när man bara hunnit skaffa sig en rejäl hit.

När det är som bäst känns Cee-Lo som pastor i en kyrka och när han fyrar av ett bländvitt leende i ”Smiley Faces” och ber publiken gör likadant är det svårt att inte charmas.

Ändå blir det inte riktigt den överkörning jag hoppats på. Mest beroende på att Cee-Lo inte riktigt klarar att ta alla toner så starkt och rent som jag önskar (och ibland dessutom glömmer några rader). Så, jo jag är lite besviken men minst hälften av låtarna görs i grymma versioner och på en mindre scen med lite med närhet kan det här bli fantastiskt. Så vi säger väl att vi ses på Vega i Köpenhamn till veckan då.

Pharrell
Hawaii, kl 19:00

Om förväntningarna inför Gnarls Barkley var högt ställda var de desto lägre inför Pharrell. Att sätta honom på Hawaii trots att solodebuten inte hunnit ut än kändes som en rejäl chansning. Nog för att han har en diger katalog att luta sig mot (om allt han skrivit och/eller gästat på räknas och det gör det så klart).

Han öppnar med ”Can I Have It Like That” och då finns det inte en tjej i publiken som inte gör sitt bästa för att ersätta Gwen Stefani. Redan där är matchen över och Skateboard P har vunnit över den riktigt stora publikskaran framför Hawaii på sin sida.

Han lutar sig ganska tungt mot N.E.R.D.-katalogen och gör ett besök i Snoop-butiken där han lånar tillbaka ”Drop It Like It's Hot” och ”Beautiful”. Vi får så klart några spår som komma skall också, bland annat nästa singel som blir ”Number 1″. En skönt somrig sak med de kaxiga raderna ”Number one / Smash hit / Off the charts / Classic” som refräng (leta hos din lokala mp3-dealer för smakprov). Jag förvånas precis som under Snook-konserten av hur mycket spontan allsång som uppstår. Ibland känns det lite som om vi vore på Skansen med Pharrell som Anders Lundin.

Avslutningen blir en rejäl hitkavalkad som går i funkrockens tecken med klimax i en vildsint version av ”Lapdance”. Jag är sjukt nöjd när jag går därifrån samtidigt som Pharrell går runt och hälsar på alla som stått i främsta ledet.

Riktigt riktigt bra och dessutom ett bevis för att r'n'b/hiphop kan dra stora folkmängder till och med på en rockfestival i Småland. Tack Rockparty för att ni vågade ta chansen igen.

The Strokes
Hawaii, kl 21:30

Jag hade väl egentligen inte planerat att se The Strokes, men när de flesta i sällskapet beger sig dit följer jag med. Jag gillade trots allt ”Is This It” när det begav sig. De två senaste albumen har jag inte hört mer än på avstånd.

”Juicebox” möts av sn unisont hoppande folkmassa och jag tycker faktiskt att Bon Jovi-basen är lite underhållande. Dessutom är den ganska enkel att skråla med i. Tyvärr går det ganska många dussinlåtar mellan de få spåren från ”Is This It”, så när ”Last Nite” dyjer upp efter 30-40 minuter är det slutsignalen för min del.

En hygglig spelning om än mer än lovligt enformig. Det händer inte särskilt mycket på scenen och det som räddar konserten är faktiskt publikens villkorslösa kärlek.

The Mitchell Brothers
Teaterladan, 19:00

Det är inte mycket mer än halvfyllt i Teaterladan när The Mitchell Brothers DJ slår på musiken två minuter före utsatt tid. Tony och Teddy kliver ut på scenen exakt 19:00. 48 minuter senare kliver de av. Exakt fem minuter innan England avslutar 2-0 segern mot Trinidad & Tobago i fotbolls-VM. Att de trots den elaka schamläggningen lyckas visa inget annat än glädje över att stå på en liten scen i Småland framför en ganska liten men entusiastisk publik andas inget annat än professionalism.

Jag undrar hur sura de egentligen var över att tvingas stå på scenen samtidigt som England spelade mot T&T?

Sällan har jag blivit så lycklig av falsksång som när Tony & Teddy skrålar ”he's had a fair few shots” i ”Excuse My Brother”. Publikresponsen när irr-bröderna introducerar ”Alone with the Telly” är öronbedövande. ”Harvey Nicks” bränns av redan som andra nummer. Kort sagt, konserten är publikfrieri på högsta nivå.

Och då har jag ändå inte nämnt uppdelning av publiken i en Teddy- och en Tony-sida än.

Ändå tänder det inte riktigt. DJ:ns musikläggning mixas för lågt och mellanspelen där Mitchell Bros instruerar publiken i olika interaktionsövningar drar ner tempot. Riktigt vasst blir det bara när de undantagsvis kör ihop två låtar och struntar i mellansnacket.

Jo jag tror nog att en och annan kände sig lite snuvad på konfekten när det inte blev något extranummer. Ingen ”When the Whistle Blows”!?

Men det är klart att det var bra och det är en hygglig öppning av ett extremt soligt Hultsfred.

Sverige – Paraguay
I en källare i en villa i Hultsfred

Fredrik Ljungberg! Det är egentligen allt som behöver sägas. Kollektiv glädje är banne mig den bästa glädjen. I segerruset efter fotbollen försvinner all min vilja att se konserter. Så här efteråt svider det så klart lite att jag missade både Diplo vs. A-Trak och Kano, men igår var det inte ens att tänka på. För lättad och omtumlad. Skitsnack var viktigare än dans.

Olof Mellberg var så klart bäst på plan.

Jag har väl varit den absolut mest positiva personen i redaktionen till årets line-up, men även jag har knorrat en del. Och jag var definitivt den som lyfte minst på ögonbrynen när Gnarls Barkley presenterades, föga förvånande.

Teoretiskt sett borde jag vara nöjd med årets program. Det är metal här och rock där. Och visst finns en hel del bra grejer. Soulfly är ett band som står mig rätt så nära, Deftones ska bli spännande att se, Raised Fist och Burst levererar allt som oftast. Problemet är att det inte är något som jag känner att jag absolut måste se, undantaget Coheed & Cambria.

Gemensamt för de flest av de hårdare akterna på årets festival är att de dels har spelat tidigare, dels att de alla håller sig inom de mer modesta varianterna av metal. Undantaget är Strapping Young Lad, ett band som jag inte har någon egentlig koppling till utöver att min kompis Martin tycker om dem väldigt mycket. Och så spelade de väl förra året om jag inte minns fel.

Nej det jag saknar i årets line-up är ett rejält grepp om den hårdare metallen. Som jag ser det kan man när man nu har valt att fokusera på hårda band, som man väl ändå får säga att de gör, Korns avhopp till trots, så kunde man löpa linan fullt ut. Kombinera de stora drakarna på Atlantis och uppåt med intressanta, smala akter på de mindre scenerna.

För utbudet på metalfronten på Teaterladan och neråt är inte speciellt upphetsande. Stonegard ska få en chans och så är det radna nämnda Strapping Young Lad då. Men metalfokusen hade kanske blivit för tung om man hade kompletterat på det viset, och det viktigaste är väl att sälja slut på biljetterna inbillar jag mig. Mer business helt enkelt. Och ur den synvinkeln är det nog ett bra program de har knåpat ihop.

Nu är det ju lik förbannat så att jag har för mycket förkryssat för att jag ska klara av att se allt. Inga egentliga måsten, men en hel del som jag sedan tidigare vet är bra, antingen rent musikaliskt eller konsertmässigt. Timbuktu & Damn! är väl inget som frekventerar min cd-spelare speciellt ofta, men det lär bli en grym show. Sen får jag väl kasta ett öga på Gnarls Barkley och Pharrell då, för att se vad det är som är grejen egentligen.

Men till syende och sist finns den ändå där någonstans, känslan av att det nog kan bli riktigt bra till sist ändå. Och de lågt ställda förväntningarna är en gyllene förutsättning för det.

Torsdag
17.00 Stonegard
17.30 Coheed & Cambria
19.00 Deftones
20.15 Soulfly
21.00 Sverige-Paraguay

Fredag
13.00 Raised Fist
19.00 Blindside
21.30 Burst
22.45 Opeth

Lördag
16.15 Timbuktur & Damn!
19.30 The Gossip
00.15 In Flames

Jag hittar ändå tre starka skäl till att åka till Småland i år igen. Tre konserter jag kommer att ringa in med dubbla cirklar i mitt program.

The Mitchell Brothers
Teaterladan, torsdag kl 19:00
Så här i fotbollstider kommer det så klart att kännas helt rätt att se Mitchell Brothers trashtalka den svenska publiken som uppladdningen inför drabbningen med Paraguay och senare brödernas England. För den som inbillat sig att rolig musik inte kan vara bra är ”A Breath of Fresh Attire” beviset på motsatsen. Jag gissar att smågruffet i försnacket till ”When The Whistle Blows” kommer att handla mer om Svennis, Sverige och England än Liverpool och Tottenham den här gången.

Gnarls Barkley
Pampas, fredag kl 17:30
Alla haters som inte fattat ”St Elsewhere” kan ju fortsätta grina. Ja jag börjar också bli trött på att höra ”Crazy” överallt. Men missar ändå inte för allt smör i Småland årets konsert på svensk mark. Vågar man hoppas att de kommer med en lika skön scenutstyrsel som till MTV Movie Awards?

Matchen Sverige – Paraguay kl 21:00 har så klart också dubbla ringar.

Pharrell
Hawaii, fredag kl 19:00
Nog för att skivan börjar bli lika sen som Lady Sovereigns, men de få spår som läckt är tillräckligt bra för att jag ska vara sjukt nyfiken. Och varje Pharrell som Rockparty bokar måste ges extra stöd. Så att de kanske kan gå fem Pharrell på varje Lordi nästa år. Jag undrar dessutom helt ärligt hur han tänker bygga sin show på festivalens största scen när han inte ens har en aktuell storsäljande singel att luta sig mot.

En enkel eller streckad ring hamnar runt de här konserterna (ja det finns en del krockar):

TORSDAG
15:15 Amadou & Mariam (Pampas)
19:55 Max Peezay (Teaterladan)
23:00 Diplo vs. A-Trak (Atlantis)
01:00 Kano (Atlantis)

FREDAG
13:00 Raised Fist (Atlantis)
15:00 Snook (Atlantis)
17:00 Pascal (Stora Dans)
21:00 Smif n Wessun (Atlantis)
21:30 Burst (Teaterladan)
00:30 PH3 med gäster (Stora Dans)
01:15 Babyshambles (Pampas)
02:00 SLS (Stora Dans)
02:45 Up Hygh Soundsystem (Stora Dans)

LÖRDAG
16:15 Timbuktu & Damn! (Hawaii)
17:00 Aqueen Dance & Ton (Jamobilen)
19:30 The Gossip (Teaterladan)
20:00 Cunninlynguists (Stora Dans)
20:00 Rigas (Rookie)
21:30 Hets (Stora Dans)
01:00 Supersci (Stora Dans)
01:45 Spotrunnaz (Stora Dans)
02:30 J-Ro (Stora Dans)

Jag inser redan nu att alla konserter efter midnatt ligger dåligt till (särskilt fredag och lördag). Det är helt enkelt för lång tid mellan föregående intressanta konsert och midnattsspelningarna. Eftersom jag tycker att senaste albumet med Cunninlynguists är direkt skitdåligt så kommer jag sannolikt att börja med Rigas som släppt en riktigt bra skiva med ”This Year Has Been Good To Me” och därför är lördagens enda nödvändiga konsert. Hade det inte varit för fotbollen hade jag nog petat in ett par konserter till under torsdagen. Otur för bland andra Zeigeist att spela just då.

Dessutom spelar: Advance Patrol, Supersci, J-Ro, Spotrunnaz, DJ Mats Nileskär, DJ Large med Organism 12 och Basutbudet.

Rockparty meddelar också att hela dansutbudet nu är spikat och klart. Bland annat ses större delen av de många svenska elektronika-artisterna som en gång hade sin bas i Hässleholm på scenen tillsammans under fredagsnatten. Ja jag syftar på bland andra Andreas Tilliande, Sophie Rimheden och Stefan Thor.

Annat dansant i Hultsfred kommer från bland andra: Deepgroove (UK), SLAM (UK) och Disco Belle.

Häromveckan blev det förresten klart att Ane Brun återskapar nästan hela sin senaste duettskiva live i Hultsfred. Dessutom släpptes sju andra akter då, men jag har glömt vilka. Förlåt. (Dessutom tycker jag kanske att det är lite väl mycket billig reklam att pytsa ut en massa småsläpp titt som tätt. Gör klart programmet nu.)