Fem minuter innan angiven tid tågar Tommy Lee, Nikki Sixx, Vince Neil och Mick Mars in i det trånga tältet till besökarnas jubel. Det är snarare fler fans än journalister där, eller en kombination av de båda, vilket till exempel resulterar i böcker som överlämnas och en kille som frågar om han får spela Nikki Sixx i den kommande filmen om bandet.
– Du får skaffa lite fler tatueringar i så fall, grabben. Du har ett par månader på dig så det är bara att sätta igång, säger Tommy Lee.

Framtiden kom givetvis på tal och Mötley Crüe har planer. Efter turnén stundar en ny skivinspelning, men när skivan kommer är mer oklart.
– Vi ska inte hasta, nästa skiva är den viktigaste för oss, säger Nikki Sixx.

Med tanke på bandets brokiga historia finns det en överhängande risk för eventuella bråk inom bandet. De farhågorna viftades bort smidigt, trots insinuationer om att de anlände i olika bilar och det faktum att Nikki Sixx sitter mellan Vince Neil och Tommy Lee.
– Det är för vi gick in i den ordningen, säger Vince Neil förvånat.

För några år sen släpptes bandets hyllade biografi ”The Dirt”, i vilken skrönorna avlöser varandra, den ena värre än den andra. Med tanke på att både Nikki och Tommy är familjefäder är frågan om de ser sig själva som bra förebilder. Vince Neil resonerar att de definitivt kan ses som bra förebilder:
– Titta på oss, vart vi är idag och vart vi har varit. Nikki Sixx hade allvarliga drogproblem, men idag är han en ansvarstagande familjefar. Det om något gör att vi kan vara förebilder, för en person som själv har drogpoblem kan han se till oss och att vi faktiskt tagit oss ur det, säger sångaren.

Mick Mars är den tyste i gänget och sa inte så mycket igår heller. Några frågade hur det står till med hans hälsa, med tanke på att han lider av en skelettsjukdom. Men Mick konstaterade direkt att han är här, vid god vigör och ska stå för ”some serious asskicking”.

Musikaliskt piskade bandet så klart på som bara den. Det är alltid en fröjd att både se och höra Matte Modin gå lös, så även på Sweden Rock Festival. Låtarna spände över samtliga plattor och i sann Defleshed-anda var det en hel del med ordet flesh i titeln.

Bäst denna dag var ändå Gustav Jordes putslustiga mellansnack. ”Vafan tror ni, vi är inte här för att spela bra, vi är hr för att dricka brännvin” och ”jag ser att det är många långhåriga personer här idag, det betyder att ni är flickor”, där flickor uttalades med en synnerligen ljus stämma från frontmannen. Skönt med lite själv distans efter alla rockposer man fått ta del av hittills under festivalen.

Face Down tog över efter Defleshed på Spendrups Stage och de gjorde det med den äran. Marco Aro visar återigen att han är en ypperlig frontman och även om det var mycket folk i publiken inledningsvis så tog det sig.

Bandet har precis spelat in en demo som ska resultera i en ny platta och vi bjöd på en låt från den demon igår, ”Heretic”, en dubbeltrampsdänga som bådar gott måste jag säga.

Frågan är om inte DIO drog mest folk under hela festivalen. Det kändes så i alla fall. På andra konserter på Rock Stage har man kunnat glida fram på höger sida av scenen och kunnat stå relativt bra till utan problem, men nu var det kört. Vi hamnade i höjd med mixerbordet och det var fortfarande grymt tjockt med folk.

Och publiken visar att de älskar DIO. Redan som fjärde låt river han av den odödliga ”Holy Diver” och hela konserten är en kavalkad i hits. ”Man on the Silver Mountain”, ”Heaven and Hell”, ”We rock” och ”Rainbow in the Dark” för att nämna några. Folk sjunger med, headbangar och visar sin uppskattning.

Den nu 63 (?) år gamle sångaren visar även prov på att även en röst kan åldras med värdighet. Tonerna sitter där de ska och några problem med att hålla den drygt en och en halv timme långakonserten har han inte. Imponerande.

Tyvärr envisades bandet med att dra av såväl trum- som gitarrsolo och det segade ner konserten. När ska de inse att det är skittråkigt att lyssna på när någon står och gnisslar gitarr i oändlighet?

”I see some people here with good memory” sa sångaren Bobby ”Blitz” Ellsworth och det var huvudet på spiken. Hela spelningen var en enda hyllning till thrash metal i synnerhet och metalscenen i allmänhet som prisades flera gånger från scenen. Hängivenhet stavas det och Overkill såväl som den headbangande publiken har mycket av den varan.

Något utöver det vanliga bjöds vi även på. Mike Portnoy från Dream Theater tog plats på trumpallen och rev av en låt med bandet och som näst sista låt körde de AC/DC:s gamla dänga ”Dirty Deeds Done Dirt Cheap”.

Kort sagt en klockren spelning.

Mike Portnoy var även på scen nästa gång jag tog plats i publikhavet, denna gång med sitt eget Dream Theater. Mitt största problem med den spelningen var själva formatet, och jag tänker mig faktiskt att Dream Theater mycket väl kan vara det första bandet jag hellre lyssnar på hemma än ser på scen. Tendenserna av musikermusik stör mig helt enkelt och live kan det ta oönskade proportioner. De två herrarna framför mig som praktiskt taget analyserade varje riff och trumfill med ett leende på läpparna håller troligen inte alls med mig. Ett taktbyte säger mer än tusen ord, ungefär. Dock hölls utsvävningarna relativt kort, vilket gladde mig.

Spelningen sammanfattas annars med ordet trevlig. Solen sken, James LaBrie fick igång publiken på ett bra sätt och det samspelet gjorde upplevelsen ett snäpp bättre. Klart godkänt.

Polska Behemoth skojar inte. Iklädda corpsepaint som gick ända ner till handlederna klev de upp på Spendrups Stage och deklarerade ”We are not here to entertain you”.

Ändå var det precis det de gjorde, när de tog hem snabbast på festivalen-priset när de manglade ur sig en timme av prima black metal. Under en låt i slutet helikopterbangade till och med trummisen.

Jag var inför spelningen en aning skeptisk hur de skulla tas emot, med lätthet det mest extrema bandet på festivalen, men förvånansvärt många hade tagit sig till spelningen. Lyckligtvis får man väl säga, för det var så in i helvete bra. Och när Nergal har publiken i sitt grepp så blir det röj. Maken till befallande publikdomptör har jag inte sett, och publiken gav järnet.

Trots att jag på förhand hade sett fredagen som min mellandag rent musikaliskt så bjöd den på två käftsmällar i form av Overkill och Behemoth och de kommer att bli svåröverträffade. Tack för det!

Ingenting var väl egentligen förvånanade, förutom att jag halvvägs in i konserten upptäckte att mina bilnycklar saknades och fick pipa iväg och lyckligtvis lokaliserade dem. Det var rock 'n' roll efter en väl beprövad låtlista innehållande de gamla klassikerna och en del nyare bitar. Mest stod man och väntade på att de skulle köra ner det där planet.

Och på extranumret kom det. Ackompanjerad av ”Bomber” så klart och uppföljd av ”Ace of Spades och ”Overkill” så gungade planet upp och ner fram och tillbaka en stund. Maffigt var bara förnamnet och en värdig avslutning på ett Motörheadgig som gick på rutin. Och den varan har de en hel del av.

Jag gav Accept strax över halvtimmen på sig att riva av åtminstone någon av de gamla klassiskerna som jag förväntade mig och jag blev rikligt belönad. ”Breaker, ”Metal Heart” och ”Head Over Heels” dundrade de genom under den första delen av konserten till in stora förvåning och lycka och när de gav sig på ett andra solo, denna gång gitarr, gav jag upp och sökte mig mot sängen (nåja). ”Fast as a Shark” fick vara helt enkelt.

På vägen hem (nåja) såg jag en herre som satt på huk och grät. Först då gick det nog riktigt upp för mig hur stort det var med Accepts återförening, tillika deras sista spelning på svensk mark.

Samtidigt rev de av ett gäng klockrena låtar från nya ”The Code is Red… Long Live the Code”. Inledande ”Silence is Defeaning”, ”Right You Are” och titelspåret samt ”Instruments of Persuasion” var några jag kommer ihåg på rak arm.

Avslutande ”Siege of Power” stängde spelningen och nöjd kunde man vandra därifrån.

Färden gick så tvärsöver planen och Anthrax spelning, en spelning med original-Anthrax återförenade var jag har förstått. Anthrax tillhör inte det mest frekventa band i min samling, så förväntningarna var inte lika höga som Anders Jakobssons, som enligt egen uppgift hade väntat 18 år på den här spelningen.

När jag stod där föll dock bitarna på plats och merparten av låtarna hade jag hört, trots att jag inte har någon skiva. Idel gamla hits, som det ska vara.

Tyvärr var ljudet vildigt konstigt inledningsvis, gitarrerna hördes knappt och trummorna lät minst sagt skumt. En produkt av att de var första band ut på den scenen möjligtvis, men efter några låtar hade det rattats till ordentligt.

Folk runt omkring mig headbangade och sjöng med, armar sträcktes upp i luften och det krigsdansades hej vilt. Det är bara att konstatera att Anthrax var synnerligen välkomna tillbaka.

Turen var så kommen till Crucified Barbara, som jag hade hoppats skulle köra sina låtar något snabbare än vad de gjorde på skivan. Men tji fick jag då de snarare satsade på än mer tyngd.

En helt okej spelning som inte riktigt sög tag i mig, men Motörheadcovern ”Killed By Death” satt där den skulle.

Det är en uppsluppen Barney Greenway som möter mig i presstältet. På håll spelar Megadeth, men vi är på tryggt avstånd.
För ett par timmar sen avverkade en intensiv spelning på festivalens största scen, en spelning som innehöll låtar från hela deras karriär. Barney har inga problem emd att köra de gamla låtarna, trots att han inte var medlem då det begav sig.
– De är en del av arvet och även om jag inte var med är de klassiska låtar även för mig, säger han.
Under 90-talet lämnade Napalm Death sina rötter och gav sig ut på mer experimentella stigar. Något Barney inte var helt nöjd med, men dock gick med på.
– Jag var en av de som var skeptiska i bandet, men när jag ser tillbaka på det materialet idag så kan jag tycka att det i vissa hänseenden är mer intressant än det andra. Jag tror det har varit en viktig influens för band som Converge och The Dillinger Escape Plan till exempel, säger han.
Nu för tiden har de återvänt till den gamla stigen och det verkar frontmannen till freds med.
– Jag sa alltid till Shane (Embury, basist i Napalm Death) att han skulle spela snabbare, att vi skulle göra ett galet album.
Nya skivan har tagits emot väl och den är liksom Napalm Death väldigt politisk, något som manifesterade sig i flera politiska mellansnack under dagens konsert.
Är det budskapet som gör att musiken är så arg, eller kommer det arga budskapet ur den arga musiken?
– De går hand i hand, de föder varandra, utan den ena delen skulle det inte fungera. I en bra värld skulle inte Napalm Death finnas, säger han.
Tror du att musik kan förändra samhället?
– Absolut, så till vida att den kan få människor att tänka och använda hjärnan.
Vad gör du om publiken inte häller med dig i dina åsikter?
– Då är det så. Jag ser hellre att de inte håller med mig än att de håller med mig bara för att jag har sagt det.
Resten av sommaren skall det spelas fler konserter och i höst kommer Sverige att föräras med ett nytt besök av Napalm Death, då de spelar på Augustibuller.
– Ja, då kommer vi tillbaka och då ska jag även passa på att besöka Mieszkos grav och lägga några blommor, säger Barney.
Just Nasum är ett av banden som fick Napalm Death att börja veva på riktigt igen och Barney är inte sen att hylla Örebroarna.
– Det finns bra band och så finns det skitbra band och Nasum är definitivt ett av de senare, säger han.

Fyra rocktjejer mitt i vimlet bland alla rockgubbar. Men det rör dem inte i ryggen.
– Vi är också rockgubbar, säger Klara Force, gitarrist, bestämt.
I begreppet rockgubbe lägger de in ”en macho person som dricker mycket öl”.
På Close Up:s forum refereras ni till som ”påsättningsbara”.
– Nej fy fan, säger Ida Evileye, basist, och fortsätter:
– Men det är inte de riktiga rockgubarna som säger sånt.
I våras landade debutskivan ”In Distortion We Trust” och den har enligt tjejerna tagits emot väl.
– Den har fått mycket uppmärksamhet och mycket press, säger Ida.
I Sverige var de redan innan skivan kom ganska välkända, men det är något som snarare har varit ett påhäng.
– Det är lättare att vara ny och inte ha en ryggsäck, säger Ida och syftar på bandets mottagande i Europa, som varit bra det också enligt bandet.
Nu stundar ett idogt spelande på skivan, först framåt nästa vår kommer nytt material att spelas in.
Är det lätt att få spelningar som hårdrocksband i Sverige 2005?
– Absolut, det kommer in förfrågningar hela tiden, säger Ida och trummisen Nikki Wicked håller med:
– Senaste tiden har vi spelat varje helg.
Sommaren ser ut att bli en enda turné för Crucified Barbara. Redan imorgon sticker de för att spela på Donington i England och sedan stundar en hel massa festivaler runt om i Sverige. Blanda annat kan ni beskåda dem på Augustibuller och Storsjöyran.
– Det ska bli jättekul med festivaler, säger Nikki.
– Vi trivs på små scener, där man kan stå och gapa, säger sångerskan Mia Coldheart.
Singeln ”Losing the Game”, som föregick skivan var uppbackad av en Motörheadcover, något som de verkar gilla.
– Det är kul att köra covers live, säger Klara Force och tillägger att det finns fler på lager för framtida bruk.
Men huruvida de ska se Motörhead på scen i kväll råder det delade meningar om, men slutligen sätter Mia ner foten till den tvekande Ida:
– Det är klart att du ska se Motörhead.
Accept är annars höjdpunkten.
– Det är det enda som är bokat, sen får vi se, säger Klara Force.
När vi pratar förebilder nämns Udo Dirkschneider ganska snabbt, men influenser plockas från flera håll.
– Vi har alla ganska olika musiksmak, men många gemensamma nämnare och vår identitet är hårdrock, säger Klara Force. Hon försäkrar att någon reggae aldrig komma att höras i tjejernas musik trots att Ida lyssnar på det.
Ser ni er själva som förebilder nu?
– Det var ett band som mejlade och ville göra en cover av oss, och det är verkligen skitkul, säger Nikki. Ida skjuter till:
– Om man kan influera någon att spela är det ju hur roligt som helst.
De är inte oroade för att tjejerna inte ska få någon plats inom musiken utan ser tvärtom mer tillförsikt på framtiden:
– Det finns jävligt många tuffa tjejer och jag tror att den yngre generationen kommer att göra sig hörda, säger Mia Coldheart.

Vad jag minns var det utsålt även för sex år sen. Banden som stod på scen då var Manowar, Hammerfall, Motörhead, Mercyful Fate, Entombed med flera. Budgie var där och rev ner sina största applåder när de drog av ”Breadfan” som sistanummer. Den låt alla väntade på, tack vare Metallicas smått legendariska cover.

Jag träffade en kille som hade däckat ifrån Judas Priest spelning på Scandinavium 1991. Han ångrade sig grovt. Och jag antar att han var på plats förra året, när britterna gjorde comeback med Rob Halford bakom micken. Jag önskar att jag också hade varit det.

I år ser programmet helt okej ut tycker jag. I vanlig ordning saknar jag en hel del hårdare band och tycker det är för mycket fokus på nostalgi. Samtidigt ska det bli skitkul att se Anthrax, Motörhead, Dio och Mötley Crüe. Vad Sammy Hagar gör där har jag fortfarande ingen aning om. Mindre lockande headliner får man leta efter. Länge.

Torsdagen kommer att sparka igång i rasande fart, både bandmässigt och planeringsmässigt. Napalm Death är mitt första band ut och därefter avlöser de varandra i ett antal timmar. Crucified Barbara, Anthrax, slutet på Megadeth, för att sedan ta mig en välbehövd paus fram till Motörhead (enligt uppgift med ”Bomber”-riggen!). Visserligen kommer man säkert glida förbi ett och annat på vägen dit, men något inbokat finns inte. Kvällen avslutas med Accept och jag vill redan nu önska att de spelar ”Head Over Heels”.

Fredagen ser ut att bli den lugna dagen. Förutom en whiskeyprovning mitt på dagen ser det lugnt ut. Ska ta mig en kik på Mustasch, Over Kill och se vad polackerna i Behemoth kan ställa till med för galenskaper. Sen är det Sammy Hagar och då ska jag hålla mig borta hade jag tänkt.

Lördagen bär slutligen med sig Defleshed, som jag inte sett sedan Motala Metal Fest för några år sen. Då förstördes spelningen av att jag var alldeles för trött, eftersom jag körde denna kväll och mest ville att bilen skulle avgå när klockan närmade sig två och Gustav Jorde slet på sig sin stenhårda bas med en kätting som axelband. Hoppas på en bättre upplevelse i år, samtidigt som jag gärna hör Mötleycovern ”Red Hot”, som troligen kommer att dra ner lite jubel. Face Down står också på schemat, liksom Candlemass, Dio och Mötley Crüe som avslutar årets festival.

Topp tre så här inför festivalen är annars det trådlösa nätverket i presstältet, en separat presscamping för oss som inte kommer att festa stenhårt i tre dar och en separat pressparkering där bilen förhoppningsvis kommer att få stå i fred.

I vanlig ordning har även ett festivalblandband knåpats ihop, C60:

Sida A
Bloodbath ”Ways to the Grave”
Opeth ”April Ethereal”
Dark Tranquillity ”Out of Nothing”
Amon Amarth ”Death in Fire”
Decapitated ”The Empty Throne”
Entombed ”About to Die”
The Haunted ”Bury Your Dead”

Sida B
Mastodon ”Megalodon”
Slayer ”Dead Skin Mask”
Crucified Barbara ”Motorfucker”
Defleshed ”Red Hot”
Napalm Death ”Instruments of Persuasion”
The Accidents ”Every beat of My Heart”
Judas Priest ”Worth Fighting For”
Pantera ”Domination”