I januari mötte jag efter ett par års ”katt runt het gröt”-vandrande äntligen Meshell Ndegeocellos fantastiska musik. När jag av en händelse läste att hon skulle spela tre kvällar i rad på jazzcafét i London förbannade jag det faktum att jag skulle till Arvikafestivalen just de dagarna. Jag sökte efter en väg runt. Övervägde att strunta i Värmland i år. Hittade Blue Note Festival. I Gent, Belgien.

Det räckte egentligen att se George Clinton och Angie Stone i startfältet för att jag skulle börja packa väskan.

Till Belgien flyger jag. Ryan Air kostar inte mycket mer än en tur- och retur-biljett till Stockholm med SJ. Från Bryssel åker jag tåg till Gent (jag tror att jag råkade sitta i första klass med min andra klass-biljett på vägen dit). Det tar 20 minuter och kostar ungefär 60 spänn.

Problemet är att de pratar det märkliga språket flamländska i Gent. Försök läsa en lunchmeny på flamländska…

Det känns ändå lite tryggt och lugnande att se en The Haunted-tee som första visuella intryck när jag anländer.

Innan resan fick jag tipset att äta pommes frites. Det verkade ju lite märkligt. Men när jag upptäcker att det finns flera specialiserade fritesshops börjar jag förstå att det var allvarligt menat. Tyvärr verkar jag ha landat mitt i någon sorts nationell helg och stadsfestival (tänk Göteborgskalaset). De flesta lokala näringsidkare (till och med den lokala Spar-butiken) har stängt i två veckor för att festa och äta korvar på festivalområdet.

GB heter Ola i Belgien.

Vi svenskar är ju allmänt sedda som världsmästare i köandets ädla konst. Det sägs till och med att vi njuter av att köa. Men belgarna tar priset. Inne på festivalområdet är det kuponger som gäller när man vill handla mat och dryck. Det är väl ok, det kanske snabbar upp lite om serveringspersonalen slipper jiddra med växel. Men något logistiskt geni har knäckt den briljanta idén att ha blåa kuponger (à 2.50 euro) för mat och röda (à 2.50 euro) och gula (à 1.50 euro) för dryck. Till råga på allt är det separat kassor för att köpa mat- respektive dryck-kuponger. Jo, det går faktiskt inte att köpa mat och dryck av samma servitör heller. Genialt.

Längs gatan som heter Kortrijksepoortstraat (och som tar mig från hotellet till festivalen och centrum) ligger flera bokhandlare och skivbutiker som Rockaway Beach (mest punk och metal) och Fried Chicken Records (mest hiphop och funk). Trots att båda är bra är det bara varuhusliknande Fnac jag lämnar med skivor i påsen – Funkadelic ”Maggot Brain” (som är märkligt svår att hitta i Sverige) och SoulJazz-samlingen ”Chicago Soul”.

Alla konserterna under festivalen hålls i en stor tältliknande historia (påminner lite om den gamla Hultsfredsscenen Sahara). Jag gissar att det egentligen är en gräsplan som döljer sig under planken som utgör golvet, för upp genom golvet spirar äppelträd (i ett av dem försöker en ung herre bosätta sig inför Clinton-konserten, det går så där). Utanför tältet sitter förbudsskyltar mot medförande av mobiltelefoner, cigaretter och kaffe. Det efterlevs inte.

Öl, vin och champagne serveras och dricks i glas. Riktiga glas. Inte plast.

Det lokala designmuséet visar en specialutställning om skandinavisk formgivning, så det känns som det kan kvitta. SMAK, det lokala samtida konstmuséet, har gratis entré på söndagar mellan 10 och 13. Dit går jag och får se delar av de egna samlingarna, med videokonst av Noritoshi Hirakawa som höjdpunkt, och Sam Durants bitvis utmärkta ”12 Signs – Transposed and illuminated (with various indexes)”. Ägnar sedan resten av tiden före söndagens festivalbesök åt att titta på street art.

Charleroi är inte en flygplats där du kan köpa presenter till dig själv eller andra. Utbudet påminner om en lätt vin/sprit/öl-sorterad pressbyråkiosk av det mindre formatet.

Street art från Gent, Belgien:

Kanske är det just därför, att jag är så oförberedd, jag blir så överrumplad.

Zap Mama tar mig med på en röstcentrerad soulskensresa i afrikansk popskrud. Och det är väl kanske en fördel om man inte får utslag av Tomas Gylling-program som ”Rytmdoktorn” eller ”Tropicopop” för att njuta fullt ut (jag var slav under hans lag ett par år, så jag är säker).

Från att ha varit en kvintett har Zap Mama mer och mer kommit att handla om Marie Daulne och här handlar det egentligen bara om henne. Lika hård som Angela Bassett i ”Strange Days” styr hon bandet på scenen. Det spelar ingen roll att hon först skrider in som en avlägsen släkting till Erykah Badu och tänder lite rökelse på sin sampler. Det här är en kvinna som inte backar, det syns tydligt.

Hela konserten präglas ändå av lekfullhet och glädje. Daulne blandar urgamla tekniker med nya. Hon skapar en säregen sång genom att sjunga via två små vattenfyllda flaskor (eller kanske snarare över dem). Resultatet blir att hennes röst blandas med med vinden ur lungorna som skapar toner när de passerar flaskorna. Det låter fantastiskt.

När hon senare skapar ett beat och en melodi att sjunga över genom att sampla och loopa sin egen röst är det ett perfekt exempel på jazzens här och nu (Jonas Kullhammar gör något liknande live i ”Bebopalulia”). Därefter tar hon publikkontakten till en ny nivå genom att bygga helt nytt av en Ninas namn. Gissa vilken tjej som sken mest efter konserten.

I slutet av konserten ser jag Meshell Ndegeocello lyckligt dansandes och diggandes i kulissen och jag börjar undra hur hon ska kunna följa upp det här. För mig är resan redan här värd pengarna.

Fast visst är det lite svårt att ta en låt med en knasig titel som ”Bandy Bandy” på allvar. Här i Belgien verkar den ändå vara någon sorts mindre hit för när den presenteras som sista låt vet jublet inga gränser.

Jag jublar också.

Lyckligtvis är jag förberedd på att det här ska vara helt instrumental jazz annars hade jag kanske likt den belgare som halvvägs genom konserten skriker ett: ”sing us a song” kännt mig lite lurad på konfekten. För bandledare Meshell och hennes sextett gör det verkligen inte särskilt enkelt för sig.

Här handlar det om expressionistisk jazz av bästa samtida sort (även om den aldrig tappar tråden för att hamna i formlösa (o)ljudsbilder). Ibland tänker jag på Denzel Washington när han är som mest förvirrad och mår som allra sämst i lätt Coltrane-influerade ”Mo' Better Blues”.

Jag är å andra sidan övertygad på förhand.

För mig hade det egentligen räckt att få höra Meshell klämma knasigt kompakta funkiga slingor ur sin bas i perfekt samspel med utsökte trumslagaren Chris Dove. Jag kommer på mig själv med att stå och lyssna på bara de två i långa stunder.

Och det är verkligen inte särskilt rättvist mot blåssektionen med saxofonisten Ron Blake i täten. Och lika ofta som jag står och lyssnar på bara bas & trummor förlorar jag mig i de tre blåsarnas utflykter.

Lägg till en pianist och en DJ som fyller ut och ger stadga när blåset blir som friast så kanske du kan börja ana hur det lät.

Det enda som stör är egentligen det massiva sorlet från de bakre publikregionerna (det här ska komma att bli ett återkommande irritationsmoment). Så snart musiken blir mer lågmäld blir tjattret påträngande. Sjukt irriterande.

Konferenciern uppmanar oss både innan och efter konserten att lyssna på albumet ”Dance of the Infidels” som ska vara ”super”. Kan väl inte säga att jag hittat det. Och mina efterforskningar på internettet har hittills resulterat i intet. Jag har hittat en låtlista och ett uttalande från någon på Verves A&R-avdelning på en fansida. Men har också ett vagt minne av att jag läst att albumet aldrig gavs ut (av någon kryptisk anledning).

Men skam den som ger sig.

Det ska visa sig att min oro är milt sagt obefogad.

Kvällens huvudsakliga konferencier D-Rek leder ungefär den första halvtimmen av konserten när bland annat en bländande version av ”Funkentelechy”. Sin vana trogen gör huvudpersonen själv med andra ord sin entré först när publiken blivit varm i kläderna.

När han väl klivit in på scenen väntar en regelrätt berg-och-dal-bana till konsert. Fantastiska versioner av självklara p-funkklassiker som ”Bop Gun” och ”Flashlight” blandas med snudd på outhärdliga stunder som solonummer från viloinissan Lili Haydn (det namnet måste väl vara taget?). De flesta av de flertalig solonumren från körkvinnorna är också minst sagt platta bredvid pfunkgodiset (låten ”Bounce to This” är undantaget).

När GC:s 26 år gamla barnbarn Sativa kommer in för att göra två låtar från fjolårsalbumet ”Jersey Girl” funkar det ganska bra. ”Something Stank” är en hyggligt funkig hiphophistoria som handlar om hur sugen hon är på att få puffa lite Mary Jane. Snuskiga ”Hard as Steel” med textrader som ”hard as steel and still getting harder” och ”let me see what you got / if it's something hard / a few inches to a yard” får George spela lite klädsamt rodnande och be henne lämna scenen innan han glatt kör vidare på samma låt.

När George Clinton efter att ha mässat introt till ”Maggot Brain” och lämnar scenen en stund gör Lili Haydn skäl för sin plats i turnésällskapet och fyller ut den episkt atmosfäriska låten med sin stråke.

Men när ddet funkats och stökats på scenen i dryga tre timmar och det är minst en halvtimme sedan Clintons röst tog slut har min kropp fått nog. Mina vader har börjat krampa och när Haydn kommer ut för ännu ett solonummer ger jag upp. Då spelar det ingen roll att D-Rek för minst tionde gången väser ett ”stay tuned for starchild”. Jag har fått nog av de djupa dalarna och kommer inte att kunna njuta av nästa toppbestigning. Jo, jag går faktiskt hem. Då har de redan spelat över i en och en halv timme.

Inte ens att tonerna till ”Aromic Dog” hörs från tältet i samma stund som jag närmar mig utgången får mig att vända om. Min kropp är sönderfunkad.

Till stor del handlar det återigen om en röstuppvisningar som gör mig fånigt lycklig. Och den sjungande manliga tvärflöjtisten fortsätter längs spåret Zap Mama stakade ut dagen innan genom att både spela och sjunga med hjälp av en vattenfylld flaska.

De båda franska filmnördarna, Arnaud Taillefer och Lionel Corsini, som är de fasta medlemmarna i bandet har förutom tvärflöjtisten med sig en sångerska, en extra keyboardist, en andra DJ och en diversearbetande PowerBook-kille (som mest sköter om bakgrundsfilmerna).

De sju bjuder upp till dans dans dans och det känns som att resa både framåt och bakåt i tiden när laptopjazzen möter runda ”The Revolution Will Not Be Televised”-basar. Och det är klart att jag nu när jag är hemma ångrar att jag inte köpte med mig skivan hem, men smakprovet på festival-cd:n var inte alls lika bra som konserten.

Bonusnoteringar: på albumet som gavs ut av Blue Note häromveckan medverkar Gift of Gab och på den begränsade utgåvan medföljer en 52 minuter lång film.

Määk's Spirit är en yvig samling jazzbanditer som rent visuellt drar tankarna till Fleshquartet och Kaizers Orchestra (fast på blås då) och med en Lars Demian-liknande figur på Conny Nimmersjö-gitarr. De spelar sina instrument ungefär som de ser ut. Till dessa herrar har man kopplat Gnawa Express som då spelar en sorts marockansk folkblues. Resultatet ett kaotiskt mish-mash av nordafrikanskt och europeiskt sväng.

Och det svänger på riktigt bra. Men lyckas ändå inte engagera mig. Det är helt enkelt inte lika bra som de fyra konserter jag redan hunnit se under festivalen och jag behöver en liten intryckspaus.

Men för att ta det från början till slutet lite hastigt. Konserten inleds utanför tältet med traditionell marockanska slagverk och Gnawa Express gör entré genom publikhavet medan hamnsluskarna i Määk's Spirit stämmer upp på scenen. Sedan gör de gemensam sak i en pardonlös jakt på det perfekt euforiska glädjegroovet.

Synd att jag inte var sugen på att följa dem.

De afrikanska instrumenten ser förresten grymt fräna ut i all sin primitivism. En stor grön låda med en pinne i och några tjocka strängar fastspända. Tufft.

Det är en avslappnad ensemble som möter mig. Ledigt klädda och en Angie som deklarerar att det inte var någon idé att sminka sig ikväll för det kommer att bli en svettig kväll av funk. Och det är precis vad vi får. Lycklig funksoul av bästa sort. Och i ärlighetens namn gör sig faktiskt det senaste lite mer uppåtpräglade materialet riktigt bra i livesammanhanget.

Första stora höjdpunkten är ändå ett grymt effektivt minimedley av ”Mad Issues” och ”20 Dollars”. När Angie sedan tillsammans med de båda körtjejerna förvandlar ”The Makings of You” till ett regelrätt musikalnummer står jag med ett lyckligt fånflin som sträcker sig från öra till öra.

Angie visar också att hon är en drottning när det gäller publikkontakt och jag tror att de flesta av oss har personlig kontakt under större delen av konserten. Killen som får sin keps lånad under en låt är förmodligen tältets lyckligaste människa och står på tå och applåderar. Det är fantastiskt skönt att kunna stå på armlängds avstånd från musikerna på scenen och ändå kunna dansa obehindrat. Ingen panikartad trängsel här, bara glatt dansande souljazzälskare.

Angie har så klart med sig pojkvännen THC som förutom ”egna” låten ”Karma” också får ta Snoops plats i ”I Wanna Thank Ya”. Och han gör sig defintivt bättre här än på skivan. Det är också lite sött att de har så svårt att hålla fingrarna i styr när han ska gå av scenen.

Redan före extranumren har de självklara melodierna klarats av och jag börjar hoppas att jag ska få en hjärtknipande ”Bottles & Cans” som krona på verket. Så blir det inte. Jag missar till och med att få ner vilket det första valet blev och avslutningen blir lite rumphuggen när de nöjer sig med att spela halva kommande singeln ”U-Haul” som sista låt.

Å andra sidan har de redan spelat över i trekvart, så det är kanske inte läge att gnälla. Även denna dag lämnar jag festivalen med övertygelsen att det är röster som är grejen.

Galliano skruvar ut stenhårda housebeats som han sedan låter tre afrikanska kvinnor sjunga ovanpå. Tyvärr bjuder musiken inte upp till pardans utan de båda yttringarna drar åt varsitt håll. Beaten är enahanda, ärligt talat rätt trista, och dränker ofta sången. Som bäst blir det när musiken placerar sig i bakgrunden och de traditionella rösterna från bl.a. Senegal får ta över.

Showen är hur som helst snyggt regisserad och inleds med bara musikanterna i ett instrumentalt nummer. Därefter kommer de afrikanska divorna in under en låt i taget. De tre dansar sedan glatt konserten igenom.

Tyvärr är mitt slutintryck lite som av en soppa som skurit sig.

Redan tidigt under konserten förklarar Nicola Conte att det vi hör är jazz helt utan frågetecken och att det är en stor ära för honom att spela i Belgien, hans stora idol Francy Boland. Han berättar på knagglig engelska hur saxofonistens väska försvunnit under resan och att det är därför han inte bär kavaj.

Koolast i bandet är trummisen som är perfekt italiensk i kortärmad ljusgul skjorta. Conte själv är charmigt disträ och rufsig.

Kanske är det skivbolagsbytet som är anledningen till att Conte renodlat och klivit ut som fullfjädrad jazzbandsledare. För nu handlar det om mjuk jazz som låter som om den vore spelad på 50-60-talet på någon exklusiv europeisk klubb. Men han lånar fortfarande in amerikanska element i musiken, kanske framför allt från syd- och latinamerika. Han bjuder upp till ett par sköna jazzvalser. Vi får, så klart, en dos bossa. I någon låt lyckas basisten smeka ut basgångar som får mig att tänka på Koop. En låt är influerad av Kerouac och ”Dharma Bums”.

Medan Conte själv nöjer sig med att spela försiktiga knappt hörbara ackord på sin röda gitarr spelar övriga ut hela registret. Framför allt imponerar de båda blåsarna med snygga melodiska solon. De stjäl showen på ett vis som gör att publiken ofta glömmer bort att applådera pianistens ofta lika vassa insatser.

Det enda som förtar upplevelsen är den småtråkiga sångerskan. Hennes röst är helt enkelt för tråkig på ett misslyckat skolat vis. Annars är det en mycket trevlig stund Conte och hans musikanter bjuder och jag ser redan nu fram mot skivan som ska komma senare i höst.

De första fyra låtarna är alla hämtade ur Moulins omfattande katalog. Två är från senaste albumet ”Top Secret” och två från 70-talet. I bakgrunden rullar snygga filmer, ofta i svartvitt med en stark dekorfärg. Tänk förtexter till gamla Bond- eller Hitchcock-rullar så är du inte långt borta. Tyvärr har låtarna stöpts om och fått riktigt usla hårdhousebeats. Trummorna är bedövande tråkiga och berövar effektivt låtarna på liv och själ. Det är så illa att jag vill ta mig upp på scenen, skaka om karln och få honom att stänga av sin PowerBook.

Första nya låten är lika illa. Där och då börjar jag fundera på om det ska bli en kort kväll för min del.

Men sen vänder det.

Moulin presenterar en tribut till Horace Silver. Trummorna blir mer minimalistiska, luftigare och framför allt varierade (en rakt hård housetakt till och jag hade gått, på allvar). Han lyckas till och med klämma ur sig ett mjukt och lyckligt housebeat. Då är det bara min tröttkörda kropp som hindrar mig från att börja dansa tillsammans med den tredjedel av tältet till vänster om mig som för längesen slutat titta på scenen och lyckligt dansar som om det inte vore natt före måndag.

Allra sist spelar han singeln från ”Top Secret”, ”Into the Dark”, och hade han inte redan vunnit publiken till sin sida så är det nu den slutgiltigt kapitulerar. Publiken förvandlas till en lyckligt rusig massa och skänker så mycket kärlek att den gamle blir märkbart rörd.

Jag har två noteringar kvar i mina anteckningar jag inte kan minnas: Anthony Williams och ”There Comes a Time”. Kanske kommer svaret i september?