The Accidents sågs bland publiken på Disco Volante och de visste vad de hade att leva upp till. De var dock inte sena att följa upp detta smärre mästerverk med ytterligare ett. Flera av mina favoritlåtar från ”All Time High” dök upp, med ”Bad Money” och ”Mean Mean Woman” som de absoluta topparna. The Accidents ger alltid järnet och att se en överlycklig D Vaccuum är alltid en fröjd. Runt halvtimmen lång var spelningen, en ultimat konserttid. Och frågan är om bandet inte hade svettats ihjäl om de fortsatt en stund till med samma intensitet.

Efter den urladdnignen var det dags att ändra humöret på musiken och bege sig till Apollo och kvällens, för att inte säga festivalens, absoluta höjdpunkt: brittiska My Dying Bride. Och vilken spelning de gör. Hängivelse och passion är två ord som dyker upp när jag ser Aaron Stainthorpe snarast må fysiskt dåligt när vissa av låtarna drar igång. Han ger frasen ”att lida för konsten” en perfekt personifikation och det är en fröjd att se hans hängivelse till sim musik. Efteråt hörde jag en kille berätta hur tårarna vägrade sluta rinna och det illustrerar stämningarna under konserten. Svårmodiga är de ju trots allt, men lika fullt är det även fantastiskt vackert och kombinationen av det med tunga riff ger en underbar konsertupplevelse. Mina höjdpunkter var ”She is the Dark” och ”The Wreckage of My Flesh”, men ingen av låtarna gjorde något direkt dåligt intryck, snarare tvärtom. Smolket i bägaren får istället det tekniska stå för, då PA:t inte verkade vilja hänga med fullt ut i de tyngre partierna utan ett irriterande knaster dök upp till och från. Fast det är väl ändå bara en petitess, sammantaget var det ett stort ögonblick på Apollo som jag kommer att bära med mig länge.

Direkt efter uppenbarelse med My Dying Bride bar det av några steg vidare för att se inledningen av Kraftwerk, vilket var okej antar jag. Kul att ha sett i alla fall, men synth är ärligt talat inte riktigt min påse snask.

Det är istället Burst som klev upp på Lyrans scen en halvtimme efter att Kraftwerk slagit på datorerna. Kontrasten från att ha hört Kraftwerks in i minsta detalj perfekta ljud till att försöka urskilja ett gitarriff på en punkspelning är ganska stor och det tar ett tag innan mina öron vant sig och jag uppfattar fullt ut vad som pågår. Burst koncentrerar sin spelning runt senaste plattan, briljanta ”Prey on Life”, med skillnaden att mycket av nyanserna fått stryka på foten för ett skitigare ljud som jag tycker lyfter materialet ytterligare. Att höra ”Sculpt the Lives” ännu lite snabbare eller varför inte vilken låt som helst från skivan med mer gött i riffen är en fröjd. Att badnet dessutom ger järnet i samtliga låtar höjer intrycket ytterligare och gör mig än mer näöjd med min lördag i Arvika.

Kvällen avslutades med att se inledningen av Disfear. Stabilt som vanligt skulle jag vilja säga och hade det inte varit för att de brände mina två favoriter redan som spår ett och två (”Powerload” och ”An Arrogant Breed”) hade jag nog blivit kvar längre, men mina fötter värkte alldeles för mycket för att jag skulle orka en konsert till. Istället blev det till att mycket nöjd krypa ned i sovsäcken medan solen gick upp. Att jag snart skulle få höra en helt annan konsert är dock en helt annan historia.

Auf der Maur var min stora grej under fredagen och de beskådades på håll sittandes/liggandes i en slänt. Synnerligen trevligt i eftermiddagssolen. Och en bra konsert också. Melissa har rutin av att stå på scen och sköter sig på ett formidabelt sätt med en enorm pondus. Precis som man ska när man frontar ett band. Runt en timme lång var konserten och det bästa var ett spår som jag tror kan heta ”Pass it on” eller något från kommande skivan. Lite tyngre än materialet på debutskivan, en utveckling som jag tycker verkar väldigt passande om jag ska vara ärlig. En bra samling rocklåtar och en ödmjuk om än ibland lite pladdrig Melissa. Hiten ”Follow the Waves” avslutade konserten, föga förvånande.

Resten av fredagen spenderades vid tältet med grannarna från Kingston Air Force. Riktigt skönt då det varit alldeles för lite av den varan hittills på festivalen och lördagens schema ser rätt späckat ut, med höjdpunkterna i My Dying Bride och The Accidents.

Efter en vlildsvinskebab begav jag mig till Apollo där Alice in Videoland inledde dagen och festivalen på ett bra sätt. Lite väl avslappnat och några till synes enkla missar innan bandet blev varma i kläderna. Toril förde sig med sedvanlig karisma och på det hela var det en okej spelning, inget direkt överraskande, men verkligen inte dåligt heller. Å andra sidan var det en ren promenadseger för skåningarna på förhand och så blev också fallet. Publiken verkade trivas.

En vilopaus senare var det dags för the essential fucked up blues och The Immortal Lee County Killers. Numera en trio med keyboard i sättningen utöver gitarr och trummor. Allvarligt talat var det sådär. Hur blues är keyboard egentligen exempelvis? På de lugnare bitarna tillförde den en viss sakral stämning men upptempolåtarna gick bort. Något av en besvikelse och inte alls lika fucked up som jag förväntat mig. Synd.

Snook och Soviac fick sedan stryka på foten fram till kvällens och kanske festivalens höjdpunkt, Cradle of Filth.

Britternas förra besök i Svedala var en besvikelse, varför jag hade mina farhågor. Dessa viftades bort ganska omgående då det var ett mycket mer taggat Cradle of Filth som klev upp på Vintergatans scen. När Dani dessutom blir varm i klädrena och ahns hesa skrik börjar ta sig är det irktigt bra. Det är egentligen bara en sak som stör mig och tar ner intrycket något och det är keyboarden som ligger lite väl långt fram i ljudbilden och tar över för mycket. Någon sa att trumljudet var dåligt, men jag tror snarare att det berodde på att keyboarden dränkte såväl trummor som gitarr och sång.

Höjdpunkterna var ”Cruelty Brought Thee Orchids” och ”The Forest Whispers My Name” och det var även kul att få höra låten ”Gilded Cunt” från kommande skivan ”Nymphetamine”, som ser dagens ljus i september. Jag delar även ut priset till bästa scenkostym till basisten Dave och hans feta spikes på armarna.

På det stora hela en riktigt bra spelning, om än väl keyborddränkt. Men det är ju trots allt Arvika vi är på, som Patrik Hamberg sa efteråt.

Skinny Puppy klarade inte av trelåtarstestet så jag lämnade dem åt sitt öde och sökte mig mot tältet istället för en välbehövlig natts sömn.

Fredagen har hittills bjudit på Svenska Akademien, men eftersom de fortfarande spelar när jag skriver det här så övertygade de mig inte. Trevligt, men allt för likadant. (Ola kan ge er en bättre recension av den spelningen). På schemat senare idag finns Deltahead, Auf der Maur och Faithless.

Sida B
Fleetwood Mac c ”Shake Your Moneymaker”
Mörk Gryning ”Our Urn”
Chaosbreed ”Faces of Death”
The Casualties ”On the Frontline”
Joy Division ”Shadowplay”
Cradle of Filth ”Funeral in Carpathia”
Vomitory ”Stray Bullet Kill”
Refused ”New Noise”
Hellacopters ”Sent en lördagkväll”
The Accidents ”Mean Mean Woman”
Nasum ”There's No Escape”

TORSDAG
15.00 Alice in Videoland
18.00 Immortal Lee County Killers
(19.30 Snook)
(21.00 Soviac)
21.45 Cradle of Filth
(22.45 Niccokick)
(00.15 David Sandström)
00.30 Skinny Puppy
(02.00 Seventribe )

FREDAG
(13.00 Svenska Akademien)
17.00 Deltahead
18.30 Auf der Maur
23.30 Faithless

LÖRDAG
14.00 Disco Volante
14.30 Lolita Stasi Collective
20.00 The Accidents
22.45 My Dying Bride
00.00 Kraftwerk
00.30 Burst
02.00 Disfear