Här och där skär det, ibland skramlar det till, ofta skakar det. Little Goes A Long Way är en spännande skiva, vinglandes kring i gränslandet mellan ryckig indie och mer tam folkpop. Inledande We Are All Different pockar direkt på uppmärksamhet med start-stopp-rytmer och hetsiga klaviatur. Kristoffer Ragnstam och hans Harbour Heads borde definitivt vara ett mer bekant namn.

Pressreleasen talar om ett album som spelats in under en hel del motsättningar och ovana situationer (amerikansk producent, svenskt popband), men det hörs inte alls, åtminstone inte i bemärkelsen att resultatet är obekvämt. Visst finns det spänningar, men den nervigheten känns mer som Kristoffer & the Harbour Heads egna. Don’t get high and mighty on me again fräses det fram i Kiddo, och titlar som Even, Not Settled och Love Goes A Long Way (Idiot) pekar i ungefär samma riktning. Det finns temperament här. Och det är bra. Kristoffer & the Harbour Heads känns lite som ett gäng störiga typer som knuffar runt och härjar med de snälla men lite tråkiga popbanden. Lite välkommen röra.

Skönt är det också att Little Goes A Long Way inte drar för hårt på retroväxlarna; visst finns det en del sextiotalselement men slutresultatet låter fortfarande befriande aktuellt. Oavsett hur jobbig processen varit, så är Little Goes A Long Way med lite tur det som får fram ett band som förtjänar mer uppmärksamhet, i rampljuset.