En minut efter att Saint Etienne hade levererat den sista electrodroppen klev Cults ut på den lite mindre scenen. Popagandas schema tycks strikt och obrytbart. New York-bandet höll publiken rejält tajt över hela plastmattan som är utlagd framför scenen. Jag softade lite längre bak och njöt än en gång av perfekt ljudsättning. Cults spelar en spastisk musik som innehåller instrumentoffensiver som syntexplosioner eller gitarriff mitt i vad som hade kunnat få en liten bebis att sova sött, och det gör sig fantastiskt bra live. Bandet strålade lika starkt som solen, och killen som lirade gitarr, synt och xylofon samtidigt var imponerande. Madeline Follins klara röst lät exceptionellt bra live och hon lyckades skapa en magisk atmosfär vid flera tillfällen. När You Know What I Mean spelades till exempel, då gick det inte att slita ögonen från henne. Tillvaron förstärktes. Jag har en ny favoritlåt. Bra, mycket bättre än på skiva, var även hitten Go Outside. Cults hade flest ringar runt sig på mitt spelschema för fredagen, och det var mer än välförtjänt.

Med kvarten kvar till Henrik Berggren började det dyka upp Broder Daniel-fans från 2001, med svartfärgat hår, stjärnor under ögonen och BD-patches på axelväskan. Jag kan bara gissa hur många av dem som samlades vid den stora scenen, men istället för att gå på popsnöreutställning lämnade jag festivalen för dagen. Jag hann höra ett massivt pojkbandsvrål som följdes av vad jag tror var en väldigt akustisk version av Only Life I Know innan jag drog på mig hörlurarna och började peppa inför lördagen med Those Dancing Days på högsta volym.