Trots att Otis är en ovanlig låt i sin utformning är den som väntat. Jigga knäcker på micken och Kanye lyser med sin fingerfärdighet i beatskapande. Fast ärligt talat föredrar jag Jay-Z bara för att jag alltid föredrar Jay-Z. Kanye har rappat sämre än så här på de flesta av sina låtar, så jag ska inte klaga. Utöver de imponerande soloprestationerna är även spelet mellan de två bra och smidigt. Tillsammans deklarerar de hur swaggigast de är med privatjets, bilar, supermodeller, cigarrer och dyra drickor. Det är äkta skrytrap i all sin prakt, av den typen som artisten bara kan prestera när den inte behöver ljuga.

Otis övertygar stort till en början, för att det är en häftig låt som sticker ut och för att det är en massa tidlös Otis i den som alla människor tycker om. Jag tycker dock inte att det räcker, det behövs något mer för att det ska bli storslaget. Nu är det spännande första gången, men det lyfter aldrig och efter ett par lyssningar är man uttråkad.

Otis är så långt bort från förstasingeln H.A.M. man kan komma, och duon har gjort sitt bästa för att förvirra det förväntande fanet. Vad ska man vänta sig egentligen? De har även ökat hypen lite, i alla fall för mig. När H.A.M. släpptes var jag redo att stoppa kommande Watch The Throne i skräpfacket direkt. Otis får mig att dra tillbaka den aktionen lite, men jag ställer mig fortfarande mycket tveksam till det här albumet. Nästa vecka får vi se om världens bästa rappare kan göra det dugligt, eller om han helt har tappat omdömet i umgänget med världens just nu största idiotdiva.