Drum’n’bass i albumform betyder för det mesta att det finns låtar när pekfingret otåligt börjar röra sig mot nästa-knappen. Gupp på vägen.

Eller ja, det beror förstås på vad det är för typ av drum’n’bass till att börja med. Drum’n’bass av fel sort kan bli olidligt genomtråkigt efter bara någon minut. Men när alla undergenrebitar faller på plats, som så ofta när avsändaren heter Hospital Records, är de mindre roliga passagerna undantag. De där undantagen när de smattrande rytmerna och rullmalande basgångarna inte längre kläs in med själfulla melodier. När kontrasten mellan de hårda och det mjuka, som blir så mycket mer än delarna var för sig, försvinner.

Det här blev draget till sin spets när Matt Gresham släppte sitt debutalbum som Logistics 2006. Now More Than Ever bestod av två cd-skivor, där den andra mer eller mindre uteslutande bestod av drum’n’bass som den låter när den tappar mitt intresse. På den första cd:n, däremot, fick vi musik som var desto bättre. Hade Now More Than Ever bara bestått av cd ett så pratar vi om det kanske bästa drum’n’bass-album som överhuvudtaget släppts. Så bra.

När jag sent omsider upptäckte att Logistics släppte nytt i slutet av förra året (ja, eller nytt och nytt – en samling som likt Medical History: Logistics samlar ihop musik som mest levt sina liv på tolvtumssläpp) så var med andra ord förväntningarna höga.

Och visst är det mesta sig likt. Det är Hospital-drum’n’bass. Det finns också låtar som mest är tråkiga (främst rätt hopplösa Krusty Bass Rinser), men då är det just undantag.

Allting är alltså precis som jag hade hoppats på från ny skiva signerad Logistics. Men ändå inte.

Och det mest irriterande är att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det egentligen är som saknas. Eller så är det kanske precis det som är så nära jag kan komma en förklaring till varför Spacejams inte känns mer: det är ”något som saknas”.

De riktigt vassa krokarna lyser med sin frånvaro. De övervackert uppspeedade soulsamplingarna fattas. Men samtidigt är det, för det mesta, inte heller stendött hundraåttiomalande. Det blir ett nästan lite irriterande mellanläge.

Det börjar bra. Öppningsspåret Together pekar ut en lovande riktning. Halvvägs in på resan får vi lyckade, om än inte fullständigt enastående, samarbeten med London Elektricity och Cyantific. Blåssamplande Blackout hör också till de starkares skara.

Men resten av Spacejams är tyvärr en rätt intetsägande historia.

Åtminstone för att komma från Logistics. Och Hospital Records.