Att det är ett gäng pojkspolingar knappt torra bakom öronen som döljer sig bakom We are the Ocean, det är svårt att greppa. För det är, i sanningens namn, ganska mogen indierock vi bjuds på under tio spår långa Go Now and Live. Därmed inte sagt att det är ett band eller en skiva att ödsla tid på. Tvärtom.

Albumet, det andra i ordningen, är ett hopkok av inställsamma, hör och häpna, Live-melodier korsade med låtar som siktar mot arenor, låtar som har svårt att dölja sina Thrice-influenser och vissa posthardcoreflörtar. På det stora hela är det faktiskt så pass opersonligt och rentav tråkigt att jag börjar fundera på om det ändå är ett skämt.

Det är det såklart inte. Man märker att dessa Essex-grabbar menar allvar, men de kommer inte upp ur det, på sin höjd, medelmåttiga rockträsket de själva satt sig i. Det finns intentioner och det finns låtstrukturer som skulle kunna mejslats ut till större verk, Overtime Is a Crime är ett sådant exempel. Godspeed ett annat. Där slutar glädjeämnenna.

Dan Brown, sångaren, har varken trycket eller viljan att kunna bära fram We Are the Ocean till framgångar och han saknar uppbackning av sina medlemmar. På alla plan.

”I början ville de som många andra band låta som summan av sina influenser; Underoath, Thrice, Norma Jean, Foo Fighters och Counting Crows” lyder pressreleasen. Jag vill hävda att de fortfarande låter precis exakt så. På det sämsta sättet.