Recension
- No Fighting in the War Room (album, cd) Harrisons
- 2008
- Melodic Records
Stålbadet
Harrisons, med rötter från staden som Gud enbart gav musik och arbetslöshet, ger mig en käftsmäll i det ögonblick de taktfasta basgångarna och naggande hihat-trummorna uppenbarar sig i öppningsspåret Dear Constable. En annan typ av käftsmäll delas samtidigt ut till lögnaktiga makthavare och korrupta tjänstemän. Det kan bero på att England och just en gammal arbetarstad som Sheffield börjar likna det gamla 80-tal som Thatcher styrde med järnhand.
Den frenetiska energin och irritationen i Dear Constable fortsätter sedan i Man of the Hour. Tillsammans delar dessa båda låtar ut ett musikalisk kokt stryk utan pardon. Jag inser dock att jag ofrivilligt äntrat en boxningsring och Harrisons har gått på knock!
Whishing Well, Little Boy Lost och Simmer Away är låtar som får mig att komma på fötter efter den tidiga knocken, men precis när jag har rest mig upp faller jag till backen igen. Take it to the Matress pumpar igång i en stompig och upprusande bit, där textraderna skriker av desperation och efter en hjälpande hand.
The Listen är en fin ballad som får mig att begrunda det faktum att 30 verkar vara det nya 20 i vår generation, med tanke på dagens studiehysteri, ovisshet och tillfälliga arbetssituation som råder. Jag kan luta mig tillbaka mot repen och kippa efter andan.
Monday Arms och Medication Time trycker ner mig ordentligt och det känns som No Fighting in the War Room ska göra ont att lyssna på samtidigt som man får en ordentlig adrenalinkick.
I sista ronden är jag fullständigt mörbultad och inte blir det bättre av Blue Note, som tack och lov ger en liten föraning till optimism och hopp innan den tonar ut. Sista spåret Come For Me späder på optimismen och gör att jag trots den våldsamma knocken ändå känner mig som en vinnare.
Publicerad: 2010-12-26 00:00 / Uppdaterad: 2010-12-26 11:38
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).