Tidiga Songs: Ohia är inte helt melodiösa. Det är ofta ganska mörkt, tungt och långsamt. Lite löst sammanhållet. Men under bandets levnadstid så stramas formen åt. Ljudbilden blir ljusare, gitarrerna elektifierade, sången mindre konstnärlig.

Didn’t It Rain som var Songs: Ohias näst sista album känns som ett tidigt album. Eller som ett extranummer på en konsert. Det är oerhört tungt och mörkt. Det är som tjockt av cigarettrök i studion och allt går på halvfart. I låtarna tas halva pauser, en tvekan innan musiken rullar vidare.

Traditionen trogen är det live-tagningar och nedtonade arrangemang. Men Didn’t It Rain är lite annorlunda. Det finns ingen Steve Albini. Det är nedtonat men ändå inte så där utlett som det ibland blir. Som när Jason Molina enbart verkar ha skrivit halva låtar och avslutar spåren på rutin. Lite så, lite så, klart. Det är som att det finns en bra anledning till att vara så där långsam och lite velig. Som att det är ett test. Det kräver mycket av bandet. De ska vänta in varandra. Tajma halterna och infallen.

Ibland är det irriterande med Jennie Benfords ooo-ooo-aaaahande över låtarna. Att sitta med slutna ögon och ooooa med… inte ok. Men ibland är hennes röst mer som ett instrument än en sång. Då kilas hon väl in i arrangemangen och det blir så där mörkt och murrigt som albumet i sin helhet är.

Det finns inga låtar som sticker ut på Didn’t It Rain. Albumet är ett långt mässande. En helhetslösning av klassisk touch. Ett skönt avbrott.