Efter att ha fäktat mig igenom centrala stan och nejtackat till otaliga broschyer och flyers utdelade av hurtiga vattenkammade ungdomar utanför sina nymålade stugor pustar jag ut med Ludwig Bells debutalbum Jag har försökt förklara. Den sparkar igång med ett av de bästa introna på senare tid. Han har en innan han ens har sagt hello. Sedan kommer den inledande raden.

Min älskling, du och jag
Vi tror på nåt
Vi kommer aldrig rösta blått

Där kanske han direkt alienerat halva den politiskt intresserade delen av befolkningen men inte ens det mest konservativa hjärtat kan väl motstå en fantastisk popsång om vad som är rätt i världen och en farfar som klev i land i Normandie för 60 år sedan. Släppet av Jag har försökt förklara koinciderar med 70-årssdagen av Churchills tal till nationen under Battle of Britain då han konstaterade att ”Never was so much owed by so many to so few”. Ludwig Bell är inte Churchill men han har en fäbless för textförfattande.
Språket är rättframt, köttigt och ibland poetiskt.

Och du skriker allt du kan
”Kan du ta det som en man?”
Men jag blev ju aldrig stor
1.75 i skor

Ludwig Bell har tidigare spelat i banden Dreamboy och Pasadena. Fredrik Swan, medlem i Dreamboy och barndomsvän är producent för skivan. Låtarna rör sig mellan kärlek på blodigt allvar och storvulna känslor. På omslaget sitter Ludwig Bell som Robert Downey Juniors yngre svenska bror på Stockholms snyggaste café och det ryms även en fel huvudstadskärlek. Han lånar av Nils Ferlin och skriver en känsloförklaring i Stockholm Blues. Skivan är höstens första förälskelse.