Jag gav Drake ett försök precis i början av hans storhetstid, det var ett par år sedan. Då var det hans mixtapes som gällde och jag läste på flera ställen att Drake skulle bli bäst i världen. Jag trodde verkligen att jag skulle bli frälst. Det blev jag inte, för jag var snål. Jag lyssnade någon gång men det var för gnällig och skrytig rap och abstrakta låtkonstruktioner, så jag gav upp.

Sedan dess har Drake genom gästinhopp överallt blivit större och mer lättillgänglig. Och ju mer jag har hört desto mindre har jag gillat. Han förstörde en låt, som visserligen redan var ganska illa tilltygad, på Jay-Z:s senaste. Samma sak på Marys. Men jag har en princip, och det är att inte helt döma ut förrän jag har hört debutskivan.

Därför lyssnade jag på Thank Me Later, och jag blev både positivt och negativt överraskad.

Drake rappar mycket, och när han gör det blir hans röst nasal och skitjobbig att lyssna på. Det mest speciella med Drake är ändå att han sjunger nästan lika mycket som han rappar, och sången klarar han fantastiskt. Skillnaden mellan sång och rap är ofattbart gigantisk. Det märks kanske bäst i Karaoke, som bjuder på skivans finaste hiphop soul – då är Thank Me Later det bästa i genren sedan ni vet vem. Raderna om tekokandet är så magiskt bra att jag blir förlamad.

You put the tea in the kettle and light it.
Put your hand on the metal and feel it.
But do you even feel it anymore?

- Karaoke

Halvvägs in i låten rappar Drake sedan en vers, med sin hemska röst, och man kan inte förstå att det är samma person. Slopar Drake rappen kommer han göra ett klassiskt album. Believe you me.

Thank Me Later är nära men ändå långt borta. Drake saknar både flow och textmaterial för att kompensera för gnället i rappen, och då faller det platt. Samtidigt tycker jag också att han alldeles för tydligt apar efter både Jay-Z och Lil Wayne. Han blir givetvis en blek kopia.

Återstår gör dock några av den senaste tidens vassaste produktioner som knyter samman hiphop, soul och R&B på ett nästan unikt sätt. Och så gästerna. Tidigare var Drake det sämsta på andras låtar, nu är andra det bästa på hans låtar. Alicia Keys är ljuvlig på Fireworks, och Up All Night borde blivit Nicki Minaj bästa låt. Light Up hade kunnat bli Beach Chair del två om Jay-Z hade tagit fullt beslag på det drömska slående beatet. Efter de insikterna kan jag inte sluta tänka på hur det hade varit om Rihanna hade fått göra Over, eller om Fancy hade hamnat hos en vass rappare som typ Cassidy.

Till sist har väl min åsikt om Drake i alla fall lugnat ned sig lite, men ändå inte förändrats särskilt mycket. Det här är en bra skiva som blev dålig. Drake är en dålig bra artist.

Over