dagensskiva.com

48 timmar

Artikel

Den där Robyn

Omslag till Robyn "Dancing On My Own"

Nytt album från Robyn. Det femte i ordningen. 2010 verkar bli året när vi inte bara får ett album från Robyn, utan tre. Den första har rätt unisont hyllats. Sannolikt kommer liknande tongångar höras när del två och tre i Body Talk-serien når oss.

Det är bra. Det förtjänar hon. Robyn är en av vårt lands mesta röster. En röst som nu också är en fullfjädrad artist.

Problemet är bara det att Body Talk Pt. 1 i mina öron inte gör det.

Förstasingeln gjorde att jag började hoppas på det där riktigt storverket. Be Mine, Dream On, With Every Heartbeat. Ett album fullt av låtar av den kalibern.

Dancing On My Own är visserligen inte i nivå med de ovan nämnda, men heller inte långt efter. Samtidigt som det är en rak fortsättning på Be Mine. Det brustna hjärtat som står på sidlinjen och ser livet passera i färg någon helt annanstans. Det känns aldrig lika mycket som när Robyn och Patrik Berger drar i handbromsen två och fyrtio in och låter den vräkiga ljudkostymen för en stund kliva tillbaka. Ännu bättre, varmare och mjukare, blir det sedan när Fred Falke får lägga sina varsamt åttiotalsanaloga händer på låten.

Och även om jämförelsen egentligen är både felaktig och orättvis så går det inte att komma ifrån att Fembot är en blek Lady GaGa-kopia, fast utan den hårdslående hitkänsligheten hos exempelvis Just Dance eller Beautiful, Dirty, Rich (eller för den delen det mesta på The Fame, som alltmer framstår som ett av det här millenniets så här långt bästa album). Att Fembot rullas ut över något som skulle kunna vara S-Express klassiska Rose Royce-sampling ger stjärna i kanten, men räcker ändå inte. På det har vi sedan Röyksopp-samarbetet None of Dem som mer än något känns som en låt hämtad från Ed Banger-stallet. Och resten känns, tja, tyvärr lite sådär. Visst råder inget som helst tvivel om att Robyn kan sjunga framförallt i de sista två numren, men det visste vi ju redan.

Fast mitt stora problem med hela Robyn-hyllningen är att 2005 års Robyn ses som robynår noll. Allt som hände dessförinnan finns inte. Det innebär förstås att man missar Roll With Me, Robyns samarbete med Blacknuss – en av de mesta bara rulla-låtarna som Sverige gett ifrån sig. Eller Electric som utan problem hade kunnat vara en av låtarna på Body Talk Pt. 1, mitt emellan Dancehall Queen och None of Dem. Eller varför inte när Robyn i Main Thing gör gemensam sak med latinohousekungarna Kenny Dope och Louie Vega som en av få (den enda?) svenska artister och tillsammans med sina amerikanska kollegor skapar en av nittiotalets svängigaste låtar. Och så förstås vemodsfantastiska Remember från Christian Falk första album i eget namn – kanske den bästa låt som Robyn överhuvudtaget varit inblandad i.

Och så har vi förstås det riktiga skamkortet: 1995 års debut. Ett album som jag, 15 år senare, faktiskt fortfarande håller som hennes bästa. Visst finns låtar på de senare skivorna som är bättre, men den jämna helheten gör att jag hellre lyssnar mig rakt igenom Robyn Is Here än Robyn. Visst är det musik fast förankrad i den maskinella r’n’b-musiken som den lät i mitten av nittiotalet, men det är samtidigt inte konstigare än att Robyn släktmässigt låg så djupt rotad i det åttiotal som färgade hela nollnolltalet. Visst är det betydligt mer tuggummivänlig musik det handlade om på debuten och visst hörs det att det är en sextonåring som försöker waila den som förebilderna, men det är fortfarande en röst betydligt äldre än sina år och musik skapad av människor som brinner för musiken och som gjort den för Robyn, inte för vem som helst. Som kanske allra bäst blir det i Christian Falk-producerade Just Another Girlfriend.

Det de flesta av de här låtarna har gemensamt, precis som de bästa låtarna på Robyn och Body Talk Pt. 1 är att det finns en värme och en innerlighet som passar Robyns röst som handen i handsken. Just Another Girlfriend över Main Thing, Roll With You, Remember, Be Mine fram till Dancing On My Own.

Men framförallt har det alltid handlat om en artist som vetat vad och vart hon vill, oavsett om hon varit 16, 20 eller 31. Ända sedan debuten har hon varit inblandad i skrivandet av i princip samtliga låtar. När det blev dags att släppa andraalbumet My Truth, som skulle bli det stora USA-genombrottet, hoppades det amerikanska skivbolaget ännu en Robyn Is Here – ett album skräddarsytt för musikkanaler och radiostationers spellistor. Resultatet blev något helt annat. Så pass helt annat att skivan aldrig släpptes i USA för att den bedömdes sakna hits.

Visst kanske historien hade slutat helt annorlunda om det stora USA-genombrottet kommit. Då kanske Robyn blivit det stora, vita r’n’b-hoppet. Nittiotalets Lady GaGa. Och visst var samarbetet med det stora skivbolaget långt ifrån oproblematiskt och visst ger ett eget skivbolag en helt annan frihet än multinationellt aktiebolag. Men den nickedockifiering av den ”gamla” Robyn som jag läser mellan raderna i hyllningarna av den ”nya” Robyn – den gamla Robyn som den stackars lilla flickan som bara gjorde som de stora, stygga skivbolagsmännen sa åt henne – är inget annat än en ren förolämpning mot Robyn.

Robyn har alltid varit en artist med långt mer integritet många av sina kollegor. Likt Madonna har hon dessutom alltid lyckats knyta till sig samarbetspartners som musikaliskt legat helt rätt i tiden.

Men 2009/2010 kanske inte det största tecknet på Robyns integritet är att hon hoppar på det kallt übermaskinella klubbtåget som gör att kulturkrönikor fylls av hyllningar till Robyns egen fria skaparvilja. Ett tåg som ligger helt rätt i kulturtiden trots att det sedan det tuffade igång i början av nollnolltalet hunnit bli rätt överfullt vid det här laget.

Nej, desto större är istället att Robyn under Way Out West förra året plockade upp Dr Alban på scen i en No Coke-duett. Utan minsta spår av ironi.

Det om något är en artist som, kreddkramad som hon är, gör som hon vill.

Ola Andersson

Publicerad: 2010-06-22 13:55 / Uppdaterad: 2010-06-22 20:47

Kategori: Artiklar

5 kommentarer

Yes! Bra skrivet Ola! Jag tycker, märkligt nog, inte att Body Talk pt. 1 är särskilt rolig, och jag känner en växande irritation mot alla förbehållslösa hyllningar. Kanske är det en löjlig motreaktion som kommer vara borta om några månader…

spajs Medlem 2010-06-22 16:17
 

Grymt skrivet Ola. Jag saknar också en Be Mine, With Every Heartbeat, Main Thing. Därför blev det en sjua.

Marie Lindström Redaktionen 2010-06-23 11:22
 

Saknar också lå¨ten som är MONSTRET. Det är juste, men aldrig knäckande. Tror att hon skulle kunna få en sommarhit av oanade proportioner (tänk Jason Mraz eller han belgaren som gjorde Ayo Tevhnology) om hon spelade in en akustisk Dancehall Queen.

Alltså, det är bra. Men bara mer av samma.

Skulle ha satt 6/10 idag med samma reservation som spajs anger.

Patrik Hamberg Redaktionen 2010-06-23 15:27
 

word, ola!

Medlem 2010-06-24 10:11
 

Jag håller med Patrik. Albumet känns bra och relativt helgjutet, men det är egentligen bara Dancing On My Own som har det där fantastiska extra som bara robyn kan tillföra låtar ibland. Dock hörs potentialen bakom klubbbeaten, en dag gör hon det perfekta albumet!

Goldfrapp Oregistrerad 2010-06-28 23:45
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig