Till en början verkade The Quickening var något mer än de senaste albumens simplare vaggvisor. Men inledningsspåret 50 White Lines är och förblir albumets enda inspirerande spår.

På sitt åttonde album är Kathryn Williams åter själv och sättningen är återigen enkel med lager på lager av akustiska gitarrer och hennes egna röst. Allt i sedvanligt lågt tempo. Det har egentligen inte hänt någonting med Williams musik. Möjligtvis har balladerna fått mer tyngd och arrangemangen är något mer sofistikerade. Men det är ändå kring Williams röst som lyssnandet landar.

Williams har en karaktäristiskt försiktig och tassande stämma som gör sig bäst i kontrast med tyngre komp och snirkligare arrangemang. Som i just 50 White Lines – en turnélivsskildring om linor maskerade som streck i vägen. Ett tema som fortsätter i Winter Is Sharp och Smoke.

Det är svårt att avfärda The Quickening helt. Williams gör sällan fel, men hon har heller ingen drivkraft i att nå fram till lyssnaren – eller för all del att gräva där hon står och istället skapa en värld för lyssnaren att utforska.

Just Leave och Wanting and Waiting är också spår som går an. De är galet sparsmakade men har i alla fall ett anslag som säger något och det är som om Williams vaknar till för en stund.