I år är det 15 år sedan The Grouch släppte sin debutskiva Don’t Talk To Me, och mycket har hänt sedan dess. Framförallt har Corey Scoffern pumpat ut skivor i icke sinande takt och släppt så många skivor att det är omöjligt att hålla koll på allt. Dels har vi hans solokarriär, skivorna med kollektivet Living Legends men också hans grupper G&E och The CMA att hålla reda på.

Första gången jag hörde The Grouch var på hans 1998 års skiva Fuck the Dumb någon gång i slutet av 90-talet. På den glada tiden det enda sättet att få tag på amerikansk undergroundhiphop på ett smidigt sätt var att använda sig av IRC-kanaler på Dalnet eller genom ripgruppers exklusiva FTP-servrar. Sedan var det bara att sitta och vänta på att 56k-modemet skulle gå ner det auditiva guldet.

The Grouch har sedan dess varit min favoritartist ur LL-stallet även om han många gånger gjort en hel del rätt trista saker. Det som gör The Grouch till en stor artist är framförallt för att han känns så oerhört ärlig. En rappare som gör en perfekt beskrivning av den vanliga mannen. På Three Eyes Off the Time rappare han om samhällets påverkan och hur vi kan förändra världen. The Grouch verkar vara en person med sund livsinställning som vårdar sitt faderskap och besitter relevanta livsvärden.

Skivan är helt producerad av Commons gamla kollega DJ Fresh som lyckas röra sig ljudmässigt kring hur The Grouch själv brukar producera. Lugnt, själfullt och med synthar. Skivan gästas av sångarna Rankin Scroo och Marty James samt rapparna Fashawn och Mistah Fab.

Vid första lyssningen kanske albumet inte låter så märkvärdigt men ju mer man lyssnar desto fler intressanta detaljer upptäcker man. Både när det gäller produktionerna och rappen. The Grouch håller fortfarande, tro det eller ej.