Till skillnad från Marcus Birro och andra hängivna fans älskar jag inte The Cure för Disintegration och deras långa, desperata klagobrev till mänskligheten, utan för den marginaliserade delen av deras katalog som utgörs av barnsligt upprymda poplåtar. Kanske krävs det just en härdad cyniker som Robert Smith för att lite solljus mellan persiennerna ska resultera i något så euforiskt som Mint Car eller Friday I’m in Love.

Brooklyn-kvartetten The Drums håller med mig. På den symptomatiskt betitlade EP:n Summertime! står man stadigt med ena foten i Stilla havets klarblå vatten och andra på ett kallt fabriksgolv i Manchester. De sju spåren rör sig världsvant mellan beroendeframkallande tjackpop som förstasingeln Let’s Go Surfing, charmiga flickpopspasticher och vindlande anglofil postpunk. The Cure är inte den enda sympatiska referenspunkten som poppar upp: här har man lånat minst lika mycket från både Beach Boys och The Wake.

Styrkan hos The Drums ligger dock inte så mycket i deras influenser som i deras förmåga att snickra ihop omedelbara poplåtar. Små mästerverk som Submarine och Don’t Be a Jerk, Jonny är utmärkta botemedel mot den sjukdom som kallas januari. Som med en sommarförälskelse vet man inte riktigt om det rör sig om något långvarigt eller en omedelbar lyckträff, men det gör det inte mindre njutbart.

The Cures små stunder av briljans höll kanske inte för ett långvarigt förhållande mig och dem emellan, och kanske kommer heller aldrig The Drums spela in ett helt album av Just Like Heaven. Med en debut så lovande som Summertime! verkar det emellertid inte allt för avlägset.