Recension
- Is and Always Was (album, cd) Daniel Johnston
- 2009
- Feraltone/Border
Daniel, jag älskar dig!
Man skulle kunna få för sig att Daniel Johnston har gått och blivit konventionell. Den egensinnige kultfiguren och låtskrivargeniet har byggt mycket av sitt namn på just sina konsekvent taffliga inspelningar, och de låtar som skrevs innan Daniel insåg att man kunde kopiera kassettband finns i ett oöverskådligt antal versioner, den ena svajigare än den andra.
Tack vare producenten Jason Falkner från bland annat Jellyfish befinner sig Is and Always Was långt ifrån de tidiga kassetterna. Så här nära en vedertagen indierockskiva har Daniel Johnston inte varit sedan 1994 års briljanta Fun, storbolagsförsöket som sålde i (vad som på typ stenåldern fortfarande räknades som snöpliga) 12 000 exemplar och abrupt avslutade den evige outsiderns kontakt med kapitalismen.
Att säga att det låter maffigt vore att skarva ganska rejält. Trots att han sedan några år tillbaka medicineras tungt för sin bipolära störning är Daniels karaktäristiskt hispiga röst lyckligtvis intakt. Hans ord låter alltid som att de kommer från ett hjärta som slår tätt intill ditt, oavsett hur många kontinenter och inspelningskanaler som rent praktiskt ryms däremellan, och Falkners tjusiga produktion snarare bara polerar upp de som vanligt klassiska poplåtarna som äntligen kläs i den kostym de alltid har förtjänat. Without You, till exempel, är en liten sockerbit med sitt drivande pianokomp, och fantastiska Tears har en gitarr som känns som ett stilla regn bakom en fönsterruta.
Och om alla människor bara fick känna Daniel Johnstons hand i sin då och då hade det här varit en bättre värld.
Publicerad: 2009-11-03 00:00 / Uppdaterad: 2009-11-03 00:16
3 kommentarer
Grymma texter och melodier.
Men hur kan man inte störa sig på hur han läspar nu för tiden? Sjukt störigt. Han borde skaffa löständer.
#
Det här är det bästa han gjort på länge. Trots att den är välproducerad, så känns det som att Daniel verkligen är med på allting, till skillnad från typ förra skivan.
#
Fear Yourself (2002) blev ju även den ohyggligt nedsablad för att Mark Linkous hade producerat för fint, trevligt och vackert. Men jag gillar den skarpt. Då kanske det här är min kopp te trots allt!
#
Kommentera eller pinga (trackback).