Hade Port O’Brien varit en irländsk singer-songwriter, vilket jag förutsatte, hade den här texten aldrig skrivits. Promos som kommer på cd hamnar dessutom av någon anledning alltid sist i lyssningslistan. Det var envetna påståenden här och var om Port O’Briens storhet som till slut gjorde att jag plockade upp albumet från högen.

Jag hatade albumet. De här låtarna finns ju redan. Någon annan, för att inte säga många andra, har gjort exakt samma låtar. The Shins har gjort någon av låtarna, The Waterboys flera av dem, den kanadensiska indiescenen – med Julie Doiron i spetsen – har praktiskt taget skrivit hela Threadbare.

Trodde jag.

Nu var det en sån där historia med Van Pierszalowski som jobbar på en fiskebåt utanför Alaska om somrarna och inspireras av det hårda arbetet och Cambria Goodwin som bakar bröd och skriver låtar på ungefär samma uttråkade och romantiska sätt som Tim Smith i Midlake gjorde där vid fabriksbandet. Pierszalowski och Goodwin fick till slut tid att skriva tillsammans och den första riktiga fullängdaren kom till, full av arbetarromantik och egenhet.

Trots att Threadbare är det där albumet som man har hört otaliga gånger förut har samarbetet mellan Pierszalowski och Goodwin gett Calm Me Down, en pudelballad av stora mått. Det har gett Oslo Campfire, Sour Milk, Salt Water och spöklika Threadbare. Växelsången mellan de två gör albumet livfullt men samtidigt lika sliskigt romantiskt som Loopers Impossible Things #2, ett fullkomligt vidrigt projekt. Och det är väl det som gör att Port O’Brien ändå är värda att notera. Historien bakom bandet, det drypande söta och det traditionellt begåvade som gör att Threadbare ändå svänger som fan.