Alkemisten från Beverly Hills har äntligen fått ut sin senaste kemiska hiphopmix. Hårda beats, mörka toner, gangstarap och samplingar av pistolskott har flitigt rörts ihop. Det är mycket, lite för mycket.

The Alchemist är i första hand en producent, så det är ingen överraskning att det är många gäster på albumet. De tillför en behövlig variation, som ändå inte alltid räcker till. Alchemist stökar ofta till sina beats, så pass att många rappare har svårt att få sitt flow att höras. Alchemist rappar ganska mycket själv, och det är sådär. På Take A Look Back blir det bra, men där får han också mycket hjälp från beatet, som är väldigt bra.

Chemical Warfare saknar emellanåt passion och liv. De många skitsen som befinner sig i slutet av låtarna är irriterande störningsmoment i lyssnandet, och en del låtar engagerar inte alls. Det blir lite dött. Mycket låter alltför likadant, och en del låtar försvinner helt bort i glömska.

I och med det så sticker dock de bättre låtarna ut mer, och ibland är Chemical Warfare ett väldigt bra album.

Första singeln från Chemical Warfare är Lose Your Life, där Alchemist lägger ett sjukt nice beat och låter de erfarna rapparna Snoop Dogg, Jadakiss och Pusha T från Clipse ta hand om textraderna. Det blir grymt. Beatet är som gjort för Snoops sköna röst, och det är oerhört synd att han bara tar refrängen. Jada är även han fantastisk och Pusha viskar fram hårda ord på bästa vis.

Eminem, KRS-One och Fabolous får rappa själva på sina Alchemist-beats. Eminem rappar på titelspåret, tyvärr med samma enerverande ton som på Relapse, men annars är den bra. Den låt man kan digga som mest till. Lite synd att det spåret endast är en och en halv minut.

Även Losos låt, med underbara titeln Some Gangster Shit, är två minuter kort. Det är synd, men om det stämmer att man inte ska få för mycket av det goda var det kanske ett smart val. Fabolous är mycket mer än bara en ringtonerappare. Visst är han perfekt på vilken R&B-låt som helst, men han är grym på Alchemists ghettomusik också.

KRS får flippa så som han vill på Grand Concourse Benches, där beatet är en kompott av allt möjligt i form av instrumentljud, samplingar och skrik. Egentligen ett jobbigt beat, men KRS-One, som fortfarande, efter 20+ år på hiphopscenen, visar att han är en av världens bästa rappare, är på topp och får det att funka.

Skivans bästa beat hittar vi på Therapy. Kanske det enklaste beatet också, med samma korta loop om och om igen. Refrängen är strålande, och verserna som tas om hand av Evidence, Blu, Kid Cudi och ypperliga Talib Kweli är ren njutning.

Skivans bästa låt är dock Smile (featuring Maxwell & Twista). Maxwells skönsång är perfekt, samt den sköna samplingen. Alchemist tar första versen och har inga problem med att följa det grymma beatet, men när Twista tar plats på låten påminns man om hur en riktigt bra rappare låter. Twista är en av de mest speciella raprösterna som finns, och när han väl får en bra låt att spotta på kan det bli sjukt bra. Det blir det på Smile, det är en fantastisk låt.

Synd bara att den inte är speciellt representativ över albumet.